torsdag 20 december 2012

Fureai Kippu: Valuta som pensionsförsäkring

Som ni ser skriver jag "valuta som pensionsförsäkring" i rubriken. Jag insinuerar inte på något sätt att ni ska börja handla med valutor på Forex-marknaden, och därigenom säkra er pension.

Nej, jag talar om möjligheten att använda sig av alternativa valutasystem för att möta den framtid som kommer att bjuda på utmaningar som minskande resurser i form av tex. Peak Oil, Peak Coal och Peak Gas, vilket kommer att förändra vårt samhälle i grunden. Det pensionssystem som vi har byggt upp under de senaste hundra åren är anpassat för en värld med en evigt ökande tillväxt. För 100 år sedan var avkastningen på oljekällorna så hög att man inte kunde tänka sig att oljan någonsin skulle kunna ta slut. Nu kommer inte oljan ta slut heller, men produktionen kommer toppa (mycket talar för att den nådde sin topp 2005) för att därefter obönhörligen falla neråt. Eftersom oljan är vår enskilt viktigaste energiresurs är det lätt att koppla samman minskad ekonomisk aktivitet med oljebrist.

Ovanstående har naturligtvis konsekvenser för våra socialförsäkringssystem då dessa i stor grad bygger på förpliktelser - ett löfte - att betala ut pengar i framtiden. Men detta är som sagt endast ett löfte och löften är till för att brytas. De pengar som vi betalar in pensionssystemet idag sparas inte på något konto utan måste användas för att försörja dagens pensionärer som är de mest bortskämda i världshistorien.

Så hur ska vi då förbereda oss för en framtid med fallande resurser och, som en konsekvens av detta, fallerande samhällsfunktioner? Det finns naturligtvis en rad åtgärder man kan ta och en av dessa åtgärder är att skapa alternativa penningsystem. Det fina med alternativa valutor är att de kan designas för att uppfylla ett speciellt syfte. Det kan vara ett affärsmässigt syfte, som att underlätta och främja den lokala handeln i en stad, och det kan vara ett socialt syfte som i fallet med Fureai Kippu. Det är en så kallad "sektoriell" valuta vilket innebär att den är tänkt att användas inom en viss sektor. I det här fallet är sektorn sjuka, handikappade och äldre som behöver hjälp med matlagning, städning, skjuts med bil, gräsklippning eller bara lite sällskap till kaffet. Fureai Kippu betyder ungefär "vårdande relationskuponger" Dessa elektroniska kuponger betalas till personer som hjälper äldre och handikappade med allt de kan tänkas behöva som inte täcks av det japanska sjukvårdssystemet. Som beräkningsenhet (eng. unit of account) har man valt timmar. I Sverige är vår beräkningsenhet kronor. Det alltså den objektiva enhet som man använder för att mäta värde. För en timmes vardaglig hjälp tjänar man alltså en Fureai Kippu kupong. Dessa kan sedan sparas, antingen tills dess att man själv blir äldre och behöver hjälp, eller spenderas på en släkting som är äldre och behövande.

374 olika ideella organisationer i Japan utfärdar valutan och deltagare i Fureai Kippu-systemet kan genom två datoriserade clearinghus, genom organisationen Sawayaka Healthcare Foundation, föra över valuta från ena delen av landet till den andra.

Tänk dig att din mor, farmor, mormor, morfar, farbror, eller vem som helst, bor in en annan del av landet. Personen i fråga täcks inte av sjukförsäkringssystem, pension eller liknande och måste därför få hjälp från anhöriga. Familjemedlemmar kan då hjälpa någon som bor på deras ort motsvarande antal timmar som deras släkting behöver hjälp, vartefter de kan föra över Fureai Kippu kuponger till sin mormor, farmor, farfar, osv. som denne sedan kan spendera för att få den hjälp som krävs.

2012: Time for Change, Fureai Kippu from Pedro Davies on Vimeo.


Diskussionen kring alternativa valutasystem är viktigt. Det är därför tråkigt att det har skapats en debattstämning på vissa delar av nätet där de som talar om hur banksystemet funkar riskerar att pekas ut som konspirationsteoretiker eller penningsystemshaverister. På ena sidan finns de som tycker att vi inte behöver diskutera systemet, utan att allt är bra och att "alla är nöjda med dagens system", så varför diskutera? På andra sidan finns de som frenetiskt upprepar att statens valuta är den enda sanna och allt annat är bara "icke-pengar".

I går skrev bloggaren Cornucopia ett inlägg om den brittiska organisationen Contact the Elderly där han talar om problemen med nedmonteringen av välfärden och det faktum att vi själva kanske måste rycka in och upprätthålla de tjänster som stat/kommun/landsting inte längre klarar av.

Jag påtalade i kommentarsfältet till inlägget att alternativa valutasystem kunde bli en del av lösningen i framtiden, men tydligen ansågs det irrelevant för inlägget då det inte utvecklade någon vidare diskussion. Istället fortsatte pajkastningen mellan två läger. Fullständig sandlådenivå. Läs mitt tidigare inlägg för att få en uppfattning om senaste tidens utveckling.

Jag tycker det är tragiskt att se att det som skulle kunna leda till en konstruktiv diskussion om vad för alternativa lösningar som kan rädda, eller ersätta, fallerande välfärdssystem istället utmynnar i uppmaningar om att "ta sin medicin" etc. Som en bloggare med tiotusentals besökare i veckan borde det vara ens ansvar att förhålla sig lite mer neutral och försöka moderera diskussionen och lyfta den över sandlådenivån istället för att sjunka ner till den.
Om Cornucopia (Lars Vilderäng) känner sig hotad är det tråkigt och då borde han göra en polisnamälan. Men det kan även vara så att hans "blego" (blogg ego) blivit trampat på och därför tar det hus i h-lvete.  Trist är det i alla fall. Läs gärna diskussionen själva i kommentarsfältet.








tisdag 18 december 2012

Cornucopias skugga

Jag läste för ett par dagar sedan på bloggen Flute-tankar att det tydligen startats en ny blogg som kallas för "Cornucopias skuggblogg". Jag såg i Liberty Silvers forum att Cornucopia själv benämde bloggen som en "hat-blogg". Huruvida det är en "hat-blogg" eller inte låter jag vara osagt.

Bloggen i fråga säger att dess syfte är att citat: "kritisera samt föra fram alternativa tolkningar än de Cornucopia framför."

Jag tycker absolut inte att det är något fel i ovanstående med tanke på det stora besökarantal som Cornucopia åtnjuter och det inflyttande, på i alla fall en del av bloggosfären, som han kan utöva.

De som bidrar till bloggen verkar vara Lincoln, som driver bloggen "Ett nytt penningsystem", samt Dave1bs, som driver en blogg om bl.a. investeringar.

Jag tycker att Lincoln har skrivit en hel del matnyttigt på sin blogg och givit mig själv en del insikter i vissa aspekter kring bank och penningsystemet. Sen kanske inte alla detaljer är rätt i det Lincoln skriver, men det är det inte hos Cornucopia heller. Inte hos mig heller.

En utav anledningarna till att jag själv valde att starta bloggen "Vad är pengar?" var att jag länge upplevt att diskussioner på nätet som berör penningsystemet ofta utmynnar i pajkastning snarare än en vettig diskussion. Vad som är pengar och vad som inte är pengar ältas och tuggas i all oändlighet, istället för att de viktiga frågorna diskuteras, som hur penningsystemet kan komma att se ut i framtiden, hur det kan tänkas utvecklas i en värld med minskande resurser och hur det kan göras mer rättvist. Kanske även mer lokalt. Är verkligen de enda alternativen guld eller statligt utgivna pengar, eller kan det finnas en tredje väg? Kommer det finnas flera parallella system? Det är sådana frågor som är intressanta att diskutera.

Lincoln verkar tycka att Cornucopia har en "överlägsen" och "skitnödig" stil. Jag är inte helt obenägen att hålla med om detta, samtidigt som jag tror att det är en medveten taktik, och till viss del kan jag personligen roas av Cornus stil.

Men ibland kan man även tröttna på hans raljerande kring "boskuldslavar" och dylikt.

En skarp skiljelinje mellan dessa två bloggare verkar dels vara synen på vad som är pengar, och huruvida bankerna verkligen "skapar pengar ur tomma intet". Som jag tolkar det så påstår Lincoln på sin blogg "ett nytt penningsystem" att vi inte handlar med pengar utan bara "skulder på pengar".

Det är förvisso sant att vi handlar med skulder, närmare bestämt en skuld på svenska kronor - SEK.
Läs gärna vad jag skrivit om detta tidigare. Men innebär detta verkligen att det är "Icke-pengar", som Lincoln brukar uttrycka det. Jag anser att det är pengar. Om man säger att det är "icke-pengar" menar man på att statens valuta endast är att anse som pengar. Hur är det då med alla lokala valutor som finns världen över? Är de inte pengar?

En annan ståndpunkt där de skiljer sig är huruvida banker kan skapa pengar ut tomma intet. Cornucopia menar här på att svaret är nej, eftersom banken behöver kundens underskrift innan den kan ge ett "lån" och därmed skapa en kredit som cirkulerar som pengar. Ja, krediten cirkulerar som pengar och därmed är det pengar. Däremot är det inte svenska kronor, men svenska kronor har ingen ensamrätt på att vara pengar. 

Det är förvisso sant att ingen bank tvingar sina kunder att ta lån med "en pistol mot huvudet". Dock kan man verkligen fråga sig om inte systemet i stort skapar "skuldslavar"då många ser sig tvingade att ibland ta lån för att få ett skäligt boende. Banken kanske även säljer in sitt lån till kunden med övertygande argument om t.ex. evigt ökande bostadspriser. Så var nog ofta fallet. Särklit under bostadsbubblans största tillväxtfas. Man kanske inte kan begära att vanliga lekmän ska ha ingående kunskaper om hur ekonomi och skulder funkar när inte ens vissa Nobelpristagare verka ha det.

Då kanske skuldavskrivningar kan vara bra att föreslå som ett motargument, men det har jag inte sett Cornucopia göra någonstans. Kanske har jag missat det. Någon?

Ett bra inlägg som jag tycker Lincoln har gjort är "hur bankkasinot fungerar" vilket förklarar RIX på ett bra sätt.

Dock är jag tveksam till att bloggen Cornucopias skugga verkligen kommer leverera det som den utlovar på ett objektivt sätt. Men vem vet. Sen är det ju även så att den som kritiserar Cornucopia (i ganska hårda ordalag ibland) är anonym vilket Cornucopia inte är. Han heter Lars Wilderäng (och har tydligen en "Wilderhjärna" enligt Lincoln) och bor någonstans på landet utanför Göteborg.

Jag tycker faktiskt att Lincoln skulle kunna ta och avslöja vem han är och lite om hans bangrund. Det hade jämnat ut spelplanen lite.

Om man är trött på Cornucopias blogg "Cornucopia? Evig tillväxt i en ändlig värld?" kan man med fördel läsa bloggen Flute-tankar som tar upp ungefär samma ämnen som Cornucopia och har gjort så ungefär lika länge. Om man eventuellt stör sig på en arrogant och överlägsen stil så slipper man det garanterat hos Flute.

Jag rekommenderar i all korthet Flutes inlägg från 2009 där vederbörande skriver initierat om den globala kreditbubblan. Detta var ungefär i samband med att jag själv började få upp ögonen för frågor om ekonomi och pengar.  Även inlägget Peak oil - inflation eller deflation? från 2010 är en fröjd att läsa där han förklarar bl.a. inflation/deflation, vad det egentligen betyder och vad det innebär i ett Peak Oil scenario.

Om man även är trött på Lincolns blogg "Parasitstopp" och tycker att den börjar bli tjatig kan man med fördel läsa min blogg "Vad är pengar?". En blogg som Flute själv rekommenderar i detta inlägg.


//VÄP







lördag 15 december 2012

Göran Persson: "Den som är satt i skuld är icke fri"

Göran Persson säger i ett inspelat utalande i Svd att han är "mycket orolig" för hushållens höga skuldsättning. "Vi är är helt fixerade vid statsfinanserna", säger Göran, och erkänner även sin egen skuld i detta från perioden då han var Sveriges statsminister. Mångar har ifrågasatt den budgetsanering som Persson genomförde och vilken effekt den verkligen hade. Sanningen kan vara den att det var valutaspekulanter som då räddade Sverige. Politiker har en tendens att kunna överskatta sin förmåga när det gäller att påverka och "rädda" ekonomin.

 Han säger även att julhandeln är viktig, både som sysselsättning och som stämningsmätare på ekonomin i övrigt. Om den går dåligt så finns det en risk för en krash i fastighetsbranchen kommande år. Att julhandeln är "viktig" för dagens ekonomi kanske stämmer. Tyvärr har ju ordet ekonomi perverterats till att, istället för att som i sin ursprungliga mening innebära "att hushålla med resurser", istället betyda "konsumera så mycket som möjligt". Helst för lånade pengar.

Han påpekar även det faktum, som jag tidigare har skrivit om, att Sverige ligger i topp bland privat skuldsättning. Kanske har Göran Persson tittat på Vetenskapens värld där Dirk Bezemer talar om konsekvenserna av nedgången i fastighetspriserna i Holland och att Sverige visar exakt samma mönster, vilket innebär att bostadsbubblan förmodligen har spruckit.

Göran Persson brukar från vissa håll anklagas för att vara betald lobbyist, vilket kanske stämmer, men i det här fallet tycker jag att hans uttalanden är osedvanligt sunda.

fredag 14 december 2012

Pengar som skuld: Filmtips

Att pengar skapas som en räntebärande skuld när banker utfärdar "lån" är något som jag redogjort för i tidigare inlägg.

En filmserie som redogör för detta på ett mycket bra sätt är "Money as Debt".

Om du inte har sett dem tidigare och inte har några särskilda göromål under helgen så kan du bänka dig framför dessa tre animerade filmer som i de första två delarna förklarar penningsystemet ingående och i den tredje och sista föreslår en lösning som ligger mig själv varmt om hjärtat.

Håll tillgodo:











Del 2:




Del3:

Money as Debt 3 Full Length Movie, Evolution Beyond Money, Paul Grignon from Complementary Currency on Vimeo.

onsdag 12 december 2012

Om att bryta tabun

Vissa åsikter ska man bara inte ha. Vissa saker får man bara inte prata om.

En sådan sak är "kriget mot narkotika". Det ska man helst inte prata om och absolut inte ifrågasätta.
En sådan åsikt är att droganvändande inte borde kriminaliseras och att vi istället kanske borde ha en mer skadereducerande och vårdande angreppsmetod mot narkotika. Det får man inte tycka.

För vi vet ju vad vi tycker om narkotika i Sverige. Det finns en bred politisk majoritet och det finns en bred folklig majoritet för den förda narkotikapolitiken. Skulle man råka säga emot denna uppfattning så kan man klassas som både tok-liberal, flum-hippie coh pundare osv.

De flesta har dessa åsikter eftersom de helt enkelt har fått lära sig i skolan att det är så här det funkar. Lika självklart som att solen går upp på morgonen och ner på kvällen, är det självklart att all narkotika är livsfarlig, och att första gången du provar kan bli din sista. Om det nu mot förmodan inte skulle bli den sista gången kommer du i alla fall att sannolikt vara djupt beroende efter denna första gången och det är förmodligen bara en tidsfråga innan du dör.



Denna uppfattning strider naturligtvis mot nästan all seriös tillgänglig forskning på området. Men strunt i det. Det här är min åsikt som jag har.

I västvärlden är vi ju som bekant besatta av ägodelar. Inte bara materiella sådana utan även ickemateriella. En sådana ickemateriell ägodel är våra åsikter. Om vi har en djupt inpräntad åsikt kan vi liksom inte släppa den, då det vore som att förlora en kär ägodel. Vi äger våra åsikter.

Jag minns tydligt en tändsticksask på vilken företaget som producerade den hade publicerat en undersökning. De hade helt enkelt frågat folk vad de tyckte var mest miljövänligt - tändare eller tändstickor? (ja, du läste rätt). Någonstans i storleksordningen 80% hade svarat att de minsann tyckte att tändstickor var miljövänligast. Vilket som verkligen var miljövänligast framgick inte.



Man kan naturligtvis inte tycka att någonting är miljövänligast utan man måste genom empiriska data och undersökningar komma fram till vad som är miljövänligast. Rent spontant känns ju tändstickor miljövänligare, men det kan likväl i slutändan visa sig att en välkonstruerad och påfyllningsbar tändare är mest miljövänlig.  

Själv har jag påpekat orimligheten i kriget mot narkotika i snart 10 år men först nu börjar debatten vakna på allvar och träda in i vardagsrummet.

Faktum är att tunga narkomaner hjälps inte av tyngre polisinsatser och hårdare straff. Den Svenska restriktiva linjen har fallerat. Den är både inhuman och ineffektiv. Och den kostar mer än vi har råd med. 

Att man dessutom jagar enskilda brukare av lättare droger som t.ex. cannabis adderar till kostnaden för narkotikan på ett oförsvarbart sätt. Inte bara för den enskilda individen, som får en prick i belastningsregistret, utan för samhället i stort. Allt eftersom problemet med minskad ekonomisk aktivitet pga. ett antal faktorer, resursbrist såväl som brister i vårt monetära system, kommer den nuvarande politiken bli oförsvarbar även ur ett kostnadsperspektiv.

Med den försämrade ekonomiska situation som vi står inför (som inte är en puckel i vägen utan en väg som leder mot ett stup) kommer vi inte att kunna upprätthålla denna absurda politik. Antingen kommer vi frivilligt, med hjälp av det sunda förnuftets insikter, att ändra metodik, eller så kommer vi köra ut för stupet vid vägens slut och därmed kommer situationen automatiskt att lösa sig. Tyvärr då på ett mycket mer obehagligt sätt än om vi aktivt ändrar riktning. Pessimist som jag emellanåt är tror jag tyvärr inte att så kommer ske, men man kan ju alltid hoppas.

En annan konsekvens av dagens stenhårda förbudspolitik, parad med ett depressionsliknande ekonomiskt klimat, är att ungdomar i ekonomiskt utsatta delar av samhället som inte har någon möjlighet att får jobb kommer att söka sig till tex. narkotikaförsäljning. Det har hänt i USA och vi ser nu samma konsekvenser i Sverige i många områden där det trots ett stenhårt förbud finns en hög tillgång till narkotika. Då detta sker på den svarta marknaden för detta naturligtvis med sig kriminella element som kontrollerar smuggling och försäljning av narkotika. Cirkulationen av illegala vapen har ökat kraftigt i många områden i Sverige där detta sker.

Äntligen börjar vi dock få anledning att på allvar lyfta diskussionen in i vardagsrummet och upp på den politiska agendan, genom att vissa bryter tabun och säger det som behöver sägas.

Klippet nedan är en marknadsföring för en ny film med namnet "Breaking the Taboo".



Berättare är alltså den kända skådespelaren Morgan Freeman. I övrigt medverkar ett antal före detta kända presidenter från både USA och Latinamerika. Från USA, Bill Clinton och Jimmy Carter.

Här finns en lista på folk som medverkar och stöder filmen. Många kända namn och alla anser de att kriget mot narkotika har misslyckats trots mer än 50 års kamp, miljontals inlåsta och förmodligen hundratusentals döda.

SE FILMEN!

   

måndag 10 december 2012

Guldsedlar och skuldsedlar i en salig blandning

Jag tänkte, i en liten serie av inlägg, elaborera lite kring diverse missuppfattningar om hur penningsystemet fungerar, har fungerat och kommer att fungera i framtiden. Vad som är pengar och vad som inte är det. Jag bygger mina tankar och idéer på vitt skilda skrifter från olika läger. Några som kan nämnas är E.C. Riegel, Thomas H Greco, FOFOA, mfl.

Tanken är att försöka komma fram till hur man skulle kunna skapa ett mer demokratiskt penningsystem som borgar för större individuell frihet, social rättvisa, ekologisk balans, som knyter ihop lokala samhällen och som samtidigt möjliggör handel på global nivå.

I nedanstående inlägg tänkte jag beskriva den hopblandning av guldsedlar och kreditsedlar som bland annat har lett till en del av de obalanser vi har idag och som vi har sett genom historiens gång i våra bank/penningsystem.

Det råder ingen brist på förvirring när man diskuterar pengar och penningsystem. Kanske är det just därför så intressant att diskutera.

En gång i tiden, innan dagens bank och valutasystem hade sett sitt ljus, bytte man olika varor mot olika varor. Byteshandel helt enkelt. Dock blev vissa varor överväldigande mer efterfrågade, inte sällan enbart pga. sin förmåga att byta till sig andra varor. Bl.a. efterfrågades tobak under perioder, inte bara för att rökas, utan även för att användas som just bytesmedel. Jag behöver knappast nämna att även ädelmetaller var populärt för att uppfylla detta syfte.

Men evolutionen gick vidare och man började utfärda skuldsedlar mot dessa handelsvaror, vilket ofta var guld och/eller silver. Det ska dock understrykas (för att undvika den historieförvanskning, som vissa som propagerar ädelmetaller som de enda sanna pengarna som finns, ägnar sig åt) att det i te.x antika Egypten förekom att bönder tog sin säd till ett slags centrallager där de fick kvitton för sina sädeskorn. Dessa kvitton kunde sedan med fördel bytas mot andra varor och tjänster, och kunde till och med fungera som ett allmänt accepterat betalningsmedel, inom regionen. Precis som med ädelmetaller kunde den som hade kvittot på sädeskorn i sin hand, antingen byta det mot andra varor, eller välja att lösa in det mot den mängd säd som kvittot var denominerat i. Sädeskorn kan faktiskt vid rätt lagring hålla i många år och därmed funka bra som värdebevarare och kan faktiskt även ätas när det väl kniper, tillskillnad mot guld. Fördelen med guld är att det inte brinner lika lätt.





Det andra steget i pengars evolution var när vi lämnade pengar som bygger på fodringskvitton mot olika handelsvaror till fördel för "kreditpengar". Detta innebar, vad jag anser, en stor potential för ett effektivt penningsystem men även många fallgropar.Dessa fallgropar ligger i svårigheten (eller faktiskt omöjligheten) i att skilja på de olika sorters papperspengar som släpptes ut i cirkulation. Det ökade potentialen för olika typer av bedrägeri. Vad menar jag med "skilja på olika sorters papperspengar"? Jo, den första formen av banksedlar var som sagt fodringskvitton mot olika varor, t.ex. guld, silver, sädeskorn m.m. När det gäller "kreditpengar" så var de, antingen en sedel, eller en "insättning" på ett bankkonto mot vilken man kunde dra checkar.

Kreditpengar kan betraktas som en slags "ömsesidig skuldsättning" (eng. mutual indebtedness). Bankkunden gav sitt skuldebrev till bankiren i utbyte mot bankens skuldsedlar (bankens skuld till kunden), vilket på den tiden också bar med sig ett löfte om utbetalning i guldspecie - mynt.

Exakt samma banksedlar kom alltså att representera både symboliska pengar, som guld och silver, och kreditpengar. Men när bankiren ifråga utökade mängden pengar genom "lån" fanns det ingen täckning i guld längre för alla utestående sedlar. Det blev alltså fraktionella reserver i termer av guld. De andra sedlarna som gavs ut vid ett så kallat "lån" fick sitt värde ifrån låntagarens löfte att återbetala hela beloppet (och därmed nollställa skulden och mängden sedlar i omlopp) plus eventuella säkerheter som gavs när "lånet", eller krediten, skapades. Sedlarna som skapades vid "lånet" var alltså ett kreditinstrument. Alla sedlar lovade dock fortfarande utbetalning i guld.


Sanningen var dock att de egentligen endast tjänade som "Unit of account" - en beräkningsenhet.

Det var bäddat för problem!


Ovanstående koncept kan vara svårt att greppa, men det är en viktig och en ofta förbisedd del i pengars evolution, och en viktig anledning till att vi idag upplever problem i systemet. Det är en produkt av att vi ser pengar som en sak istället för ett bokföringssystem som bokför vår input/output i ekonomin.

Det var bland annat denna "missuppfattning" kring hur systemet funkade som gav de problem som man såg i slutet på 1800-talet. Denna tidens rådande synsätt var att guld och silver var pengar och att alla banksedlar var kvitton på guld och silver. Guld och silver som skulle finnas på banken. Detta ledde till att bankrusningar var ett vanligt fenomen då. När folk började tvivla på om en bank var sund kunde de helt enkelt gå dit med sina kvitton och hämta sitt guld. De som kom dit först fick sitt guld. När guldet i deras valv tog slut fick de slå igen.





Om man är fast i synsättet att guld, och bara guld är pengar, så är det naturligtvis helt rätt att de här bankerna ska få gå omkull då de har bedrivit en bedräglig verksamhet. De har inte haft tillräckligt med guld för att täcka alla kvitton, vid anmodan om utbetalning. Men om man vidgar sina vyer lite och ser pengar, inte bara för sina egenskaper, dvs "vad pengar gör" , utan för "vad pengar är" så blir saker och ting helt annorlunda. Jag talar alltså om själva kärnan - essensen om man så vill - av pengar.  Och essensen av pengar är: KREDIT!




Denna okunskap kring vad pengar är ledde på den tiden (under en guldmyntfot) till att många banker som var fullständigt sunda - som hade givit ut skuldsedlar baserade på goda säkerheter - fick slå igen, bara för att de inte hade tillräckligt med guld i sitt valv.

"Papperspengar" (eller kontofodringar) som ges ut mot sunda säkerheter är en fullödig form av pengar.


Likaledes som att man under guldmyntfoten blandade ihop skuldsedlar i guld med sedlar som var ett kreditinstrument - utställda mot säkerheter i form av tex. en villa, en affärsverksamhet eller liknande - så blandar man idag ihop kontobalanser som endast är en fordran på kontanter i form av papperskronor, och kontobalanser som är skapade i form av en kredit.

Låt mig exemplifiera: Om jag får tusen kronor i ovikta hundralappar av min mormor på julafton så kanske jag inte vill ha dem hemma utan går med dem till banken och sätter inte dem. Då skapas en fullt rimlig fordran på svenska kronor (sedlar) i form av en kontobalans. Men om jag tar ett "lån" på tusen kronor som baseras på rimliga säkerheter och banken krediterar mitt konto med lånesumman, så har pengar skapats i ett eget universum. Dessa pengar är en kredit som är "denominerad" dvs. prissatt i svenska kronor. Men, det är INTE svenska kronor i sig. Svenska kronor är en FIAT-valuta och FIAT-valutor kan endast skapas genom statligt dekret. Men är kontobalanserna på banken pengar? Enligt mig: JA!

(Läs gärna min inlägg: Att betala med en skuld, samt, clearingprocessen )

Slutsats:

Det går att ta olika extrema positioner i den här frågan och det verkar i huvudsak finnas två läger. De som ihärdigt hävdar att guld är pengar - riktiga pengar - och i andra lägret finns de som hävdar att endast statliga pengar är riktiga pengar, och att allt annat bara är skulder på pengar.

Jag skulle vilja be om en lite vidare, och inte så snäv, syn på vad pengar faktiskt kan vara, och att man skiljer ut olika funktioner som bytesmedel, värdebevarande och beräkningsenhet.

Sanning var och är att under guldmyntfoten - när guld sågs som pengar - var trots allt guld endast en "unit of account" dvs. en beräkningsenhet. En objektiv enhet som man använde för att mäta värde och som man senare denominerade skuldsedlarna i. Samma sak råder idag.
SEK, svenska kronor, är "unit of account" - beräkningsenhet - men de flesta kontobalanser som finnes är inte inlösningsbara i SEK. Det är alltså (nästintill) endast en beräkningsenhet.

Det är således endast en fråga om våran egen acceptans för dessa "krediter". I teorin är det inget som hindrar att man sätter upp ett lokalt kreditsystem och i detta använder SEK som unit of account  och alltså räknar alla priser i SEK men betalar med kreditvalutan "Stokholmer", "Göteborger" eller kanske I Kiruna, "Kiruniter". Alla dessa kan vara prissatta i svenska kronor men det är inte svenska kronor.

Behöver man ha några SEK i ett valv nånstans när man har startat denna valuta? NEJ! Om man skulle välja att istället ha guld som beräkningsenhet, och denominera dem i guldgram, skulle man då behöva ha guld i något lager. NEJ!

Det handlar helt enkelt om att få ett så demokratiskt penningsystem som möjligt. Dessa kreditpenningsystem skulle kunna drivas av kommuner, byar, landskap eller kanske helt enkelt fristående brukarkollektiv.

Läs gärna bloggaren Cornucopias inlägg om "Brukarkooperativ eller blind nyliberalism?"

Jag vill ha en friare syn på vad pengar i ett penningsystem kan vara och det finns inget fritt med dagens monopolistiska system. Det är ett oheligt giftermål mellan stat och finans.





Problemet med multiplikatormodellen

Problemet med multiplikatormodellen:

Multiplikatormodellen (som jag tidigare beskrivit) som förklaringsmodell för hur bankverksamhet fungerar har ett flertal tillkortakommande. Bl.a. implicerar denna förklaringsmodell att bankerna är passiva intermediärer som måste vänta på insättningar från kunder innan de kan börja låna ut.
Detta implicerar också att Riksbanken har fullständig kontroll över den totala mängden pengar i ekonomin, vilken de kan ändra genom att antingen ändra reservkravet/kassakravet (i Sverige har vi ett kassakrav även kallat krav på eget kapital) eller mängden pengar i den monetära basen. Den monetära basen består av kontanter i fysisk form samt bankernas reservkonton hos riksbanken. I Sverige kallas systemet med reservkonton för RIX

Om t.ex. riksbanken bestämmer sig för att sätta reservkravet till, låt oss säga 10%, så kan den totala mängden pengar växa sig 10 gånger större än mängden kontanter i samhället. Höjer riksbanken reservkravet till 20% kan den bara växa sig 5 gånger större. Om man istället bestämde sig för att minska reservkravet till, låt oss säga 5%, skulle penningmängden kunna växa sig 20 gånger större än mängden kontanter i samhället.

Ett annat sätt för riksbanken att styra penningmängden skulle vara att ändra hur mycket kontanter det från början finns i ekonomin. Om riksbanken trycker 1000 kr och skickar ut dessa i ekonomin så kommer penningmängden, genom den upprepade in och utlåningen, att öka med totalt 10 000 kr. Detta förutsätter ett reservkrav på 10%. De har alltså i detta exempel ökat den monetära basen med 1000 kr.

Modellen gör gällande att penningmängden kontrolleras av centralbanken och att den inte kan öka kraftigt om inte centralbanken först bildar dessa "baspengar" som utgör basen för utlåning. Denna modell ifrågasätts nu av ett flertal ekonomer, bl.a. Michael Kumhof från IMF, och Prof. Steven Keen.
Faktum är att bankerna behöver varken vänta på insättningar från kunder, eller ha några reserver för att ge ett "lån". Lånet skapar insättningen och inte tvärt om.

Man skulle kunna säga att mycket av det som de flesta människor tror om bankerna och penningsystemet gäller, fast tvärt om.

Tex. tror de flesta att riksbanken i begynnelsen skapar alla pengar och att bankerna sedan lånar ut dem. Det är tvärtom.

De flesta tror även att insättningarna som finns på bankerna skapas av dessa pengar som riksbanken gjort och att bankerna sen lånar vidare dessa pengar. Det är tvärtom.


söndag 9 december 2012

Timbro: Marknaden bygger nytt jordklot

I onsdags förra veckan uppmärksammade Anders Wijkman (politiker och samhällsdebatör) samt Johan Rockström (agronom och miljövetare) att den nuvarande ekonomiska logiken (den neoklassiska) inte är hållbar. Det gäller inte bara eventuella monetära aspekter som t.ex. valutakris i EU utan även den exponentiella tillväxtens omöjliga aritmetik. De talar bland annat om att nuvarande svältkurser inte är en vettig medicin för t.ex. Grekland. I vart fall inte om meningen med dessa är att kreditgivare till varje pris ska få betalt, oavsett hur oansvariga de varit när de ställt ut dessa krediter.

I övrigt tar de upp saker som torde vara uppenbara för de som har en hyfsad nivå av sunt förnuft, såvida man inte är ekonom av den neoklassiska skolan förstås. Att vi t.ex. inte kan ha evigt ökande tillväxt i en värld med ändliga resurser. Ointressant säger neoklassiskerna. Observationer som Peak Oil, Peak Gas och Peak Coal är geologiska och som sådana ointressanta för oss ekonomer. Tvärvetenskaplighet? Nej tack!

En uppenbart icke tvärvetenskapliga tankesmedja har naturligtvis inte tagit sig ur förnekelsestadiet ännu (eller så är de ideologiskt förblindade) utan rabblar sina mantran som de har lärt sig i egna kyrkan vid namn Timbro. De upprepar mantrat genom en av sina utsända, journalisten Lydiah Wålsten, som replikerar Wijkmans och Rockströms artikel med en artikel med det så passande namnet: "Ett resonemang som leder fel". Det leder förmodligen enligt Wålsten fel r att det går in på områden som naturvetenskap, geologi, miljövetenskap och sunt förnuft. Så många vetenskaper kan man inte blanda ihop på en gång. Det räcker med att kolla på den ekonomiska vetenskapen och den säger att marknaden löser allt. Om resurserna på jorden tar slut bygger marknaden ett nytt jordklot får man anta. Själv väntar jag spänt på när den nya i himlakroppen ska skjutas upp i rymden och placeras i omloppsbana. Fortsättning följer får man anta.  


Bloggaren Cornucopia? uppmärksammar även att Timbro ämnar ändra själva byggstenen i livet självt, då celldelning nu ska kunna ske utan fosfor. Marknaden ska komma med ett alternativ även där gissa jag.


Wijkman och Rockström skriver bland annat:

"Det märkliga är att energi- och materialomsättningen i våra samhällen – och dess konsekvenser – över huvud taget inte diskuteras i samband med den ekonomiska krisen. Som om krisen bara gällde pengar!"

Viktigt påpekande. Krisen handlar inte bara om pengar utan om utarmandet av viktiga och icke förnyelsebara naturresurser i en ständigt ökande takt. Ekonomisk tillväxt bygger på att man måste utvinna mer och mer naturresurser för varje år som går. Kan vi inte göra detta kan vi inte ha ekonomisk tillväxt och eftersom vårt finans och penningsystem är konstruerat för detta så kommer det att kollapsa. Såvida vi inte reformerar det.

Krisen gäller inte bara pengar utan hela vår livsföring. Vi har vetat om det länge men först nu börjar vi känna av konsekvenserna. Att ändra vår livsföring är förstås lättare sagt än gjort. För att ändra den måste vi nog helt och hållet ändra hur vi tänker.

En medvetandets kris, mer än något annat.

Tillägg:

Följande video från Chris Martensons "Crash Course" förklarar varför det är den exponentiella funktionen som är problemet med ständig tillväxt. Med svenska undertexter.



När man talar om tex. Peak Oil handlar det således inte om att oljan håller på att ta slut utan att produktionen kommer att börja falla och det kommer för eller senare hända med alla ändliga resurser som tex. naturgas, koppar, silver, fosfor, bauxit (som används för att göra alu) m.m.

torsdag 29 november 2012

Henry Ford logiken: Guld är pengar!

"Det går att få den i alla färger, bara den är svart" 

Ovanstående är vad jag kallar för Ford-logiken. Henry Ford lär ha yttrat ovanstående citat. Du kunde nämligen endast få den massproducerade T-Forden i en enda färg - svart!


Denna typ av logik känns igen hos vissa förespråkare av, vad de själva kallar, fria pengar eller marknadspengar. Det vill säga, de som anser att marknaden bör bestämma vad som är pengar. Detta är något som jag på sätt och viss själv förespråkar. Med marknaden menar jag dock att de som producerar varor och tjänster själva kan skapa det bytesmedium som de behöver för att kunna byta bort dessa varor. Detta kan ske genom olika kreditsystem som kan drivas med största möjliga demokratiska insyn. Jag kommer framöver gå in mer i detalj på hur ett sådant system skulle kunna fungera.

De så kallade frimarknadsförespråkarna brukar dock vilja understryka att pengar är en vara, som vilken annan vara som helst, och att det enda som utmärker den är att den är den mest "säljbara" (marketable). Således kommer (den alltid perfekta) marknaden att välja den varan som är mest effektiv i att facilitera handeln. Ok, låt oss anta att detta stämmer. Frimarknadsförespråkarna hävdar även ofta att en massa saker är fel i dagens samhälle p.g.a. staten. Här är jag inte alls obenägen att till stor del hålla med. Staten kan förvisso göra goda saker, men hjälper lika ofta till med att förstöra (krig?) genom dåliga politiska beslut, dålig penningpolitik, oheliga allianser (med marknaden t.ex. banker) m.m. Om bara staten hade varit ur vägen hade marknaden alltid hittat de mest effektiva lösningarna på alla tänkbara problem. Hur marknaden hade löst vissa problem, som staten idag hanterar, kan vi inte förutse, hävdar de. Marknaden är ett oförutsägbart myller av människor som handlar med varandra, av egenintresse, och på så sätt skapar välfärd för alla. Detta system funkar bäst om det får jobba ifred, utan fixare.

Ok, låt oss anta att detta stämmer. Personligen tror jag att det finns en nypa sanning i dessa påståenden, men att det trots allt inte är riktigt så enkelt som det beskrivs ovan. Men, om nu marknaden är så effektiv - så oförutsägbar -hur kan då frimarknadsförespråkarna - redan innan den fria marknaden har prövats - i förväg veta, att de bästa pengarna som finns, faktiskt den enda sanna valutan, är ädelmetall - guld. Om marknaden nu är så fantastiskt effektiv och så gudomligt oförutsägbar, hur kan vissa då ha förutsett, med sådan fantastisk säkerhet och självkänsla, att guld är pengar? Riktig pengar!

Frimarknadsextremisterna hävdar alltid att alla system med ouppbackad valuta – papperspengar, som de brukar kalla det – alltid har kollapsat. Men faktum är att alla ädelmetallsystem – så kallad guldmyntfot – också har kollapsat. Sist skedde det 1971 med bretton woods. Svaret man får är oftast att det inte har funkat för att vi aldrig har haft någon “riktig fri marknad”. Det har alltid funnits någon stat som stör det perfekta prissystemet och skapar förvirring hos den perfekta rationella människan, även känd som “The Economizing Man”. Det blir lite som när kommunister propagerar för kommunism. När man dock påpekar eventuella misslyckande med kommunismen, tex. svält eller mindre dramatiska saker så som en stat som växt över alla propotioner och som således är ofinansierbar, brukar man få höra att “i Kina är det ingen riktig kommunism", eller ,"det var ingen riktig kommunism i Sovjet". Om däremot kommunismen hade prövats på riktigt hade den varit perfekt, får man anta. Ungefär samma retorik som frimarknadsfundamentalisterna. Två sidor av samma mynt. Samma skrot och korn.

Men när det gäller att propagera guld som pengar står "guldbaggarna" sannerligen i en kategori för sig själva i självmotsägelsens ädla konst.
Jag har förvisso ingenting emot guld utan tror tvärtom att det kan vara en mycket god investering om man vill skydda sig i finansiellt osäkra tider. Guld är dock en handelsvara som, även om den på senare år har gått upp mycket i förhållande till olika valutor, fortfarande har en låg industriell efterfrågan. En stor del av efterfrågan står Asien fortfarande för. Det är dock en efterfrågan som till stor del drivs av efterfrågan på smycken. I synnerhet i från länder som Indien. Guld är helt enkelt en handelsvara vars tillgång är begränsad och endast kan ökas genom gruvdrift, vilket tar tid. Den är således utmärkt som inflationsskydd.

Men är guld lämpligt att användas som pengar? Mitt korta svar är nej!

Jag ska förtydliga vad jag menar med pengar. När jag pratar om pengar menar jag pengar i betydelsen bytesmedium. Något som används för att underlätta bytet av varor och tjänster. Pengar har genom historiens gång genomgått ett antal olika faser för att tillslut hamna i dagens system som bygger på krediter. Pengar är idag till allra största del kontoförda krediter. Siffror på ett papper, eller - i de allra flesta fall - siffror på en dator. Dessa "nuffror" representerar det arbete som du har satt in i ekonomin. Man kan säga att de är: "Fordringar på din ekonomiska output". De anger hur mycket du har producerat i form av varor och tjänster och således hur mycket du har "rätt att få tillbaka". Som jag skrev om i mitt första inlägg så är det troligt att vi kommer fortsätta att ha detta system och att vi i allt större utsträckning kommer att röra oss från ett samhälle där vi handlar med fysiska symboler, mot ett samhälle där pengar endast är poster bokförda i bankens huvudbok. Något annat system har jag personligen svårt att se. Att vi i en större utsträckning skulle gå över till att betala med fysiska pengar, må det vara papper, guld eller silver, känns osannolikt såvida inte en större samhällelig kollaps skulle inträffa. I frånvaro av en sådan kollaps kommer vi sannolikt fortsätta att betala i form av krediter - löften.

Vad har då guld med något av detta att göra? Jo, säger guldförespråkarna, pengar måste backas upp av något riktigt. "Papper kan aldrig fungera som pengar". Pengar måste backas upp av en reel vara, hävdar de. Och den varan bör vara guld. Faktum är att det var precis så här det såg ut en gång i tiden. Marknaden valde den mest säljbara varan som pengar, detta blev i många kulturer guld och silver, och sedan hjälpte bankirerna människor som innehade guld att förvara det på ett säkert sätt, nämligen på banken. Problemet var att bankirerna kom på att de, i sin låneverksamhet, kunde ge ut mer guldkvitton än vad som egentligen fanns i valvet. Således skedde en valutaexpansion med i sin tur efterföljande prisbubblor. Idag är vårt penningsystem helt bortkopplat från guld. Idag expanderar man krediter genom att direkt öka kontobalansen i bankboken. Det finns egentligen ingen annan underliggande tillgång än kontanter och dessa motsvarar idag mindre än 3% av den totala penningmängden. Guldet kopplades helt bort från vårt penningsystem 1971 då Brettonwoods-systemet kollapsade i samband med att Richard Nixon tog bort den sista (mycket svaga) kopplingen till guld. Sedan dess är alla valutor så kallade FIAT-valutor. FIAT är latin och betyder ungefär “låt det ske”. Det är staterna som ger ut pengarna genom statligt dekret. De förklarar helt enkelt att landets valuta är den enda valuta som är acceptabel vid betalning av skatter, och på sätt skapas efterfrågan på statens pengamedium.

Men hur skulle guld praktiskt kunna användas som pengar? Tänk dig att du köper ett objekt på någon auktions-sajt som Ebay eller Tradera. Du skall nu betala för varan med en metall - guld. Hur är detta praktiskt genomförbart? Ska du skicka guldet med rekommenderad post? Hur ska mottagaren verifiera guldets äkthet? Detta känns extremt opraktiskt och fullständigt osannolikt. Lösningen skulle naturligtvis vara att guldet förvaras hos en tredje part med full fysisk allokering. På svenska: Fysiskt guld som förvaras i ett valv hos ett företag och där du innehar ett ägarkvitto. Du är den enda rättmätiga ägaren och guldet får inte lånas ut till någon annan. Sådana lösningar finns redan idag. Goldmoney är en sådan. De har även ett system för handel med guld (Goldgrams) där guld kan överföras från ett konto till ett annat. Inget guld flyttas fysiskt utan allt finns kvar i valvet. Det enda som ändras är den rättmätiga ägaren. På detta sätt skulle handel på internet kunna ske redan idag. Detta förutsätter dock att båda har ett konto på Goldmoney.com.

Men i vad ligger rimligheten i detta? Varför gräva upp guld ur jorden, genom gruvdrift, gjuta det till tackor, och sedan låsa in det i ett valv? Kan vi lita på de som förvarar guldet åt oss? Har de verkligen lika mycket fysiskt guld som de påstår? Kan vi vara säkra på att de inte skulle frestas att ge ut mer kvitton på fysiskt guld än de har täckning för?

Ett skäl som brukar anges till fördel för införande av en guldstandard brukar vara att den fysiska mängden guld kommer att begränsa utgivningen av krediter, eftersom att man inte kan trycka mer guld. Papperspengar, eller digitala pengar, kan man trycka ad infinitum och därmed förstörs alltid en statlig pappersvaluta. Det är förvisso sant att de flesta statliga pappersvalutor (utan uppbackning) brukar ha en genomsnittlig livslängd på ca. 40 år. Men är detta verkligen ett rimligt skäl till att införa en guldstandard?

Jag menar på att det inte alls är det. Om man anser att pengar bör backas upp av riktiga varor och tjänster så finns det betydligt bättre system. Det råkar bara vara så att de inte har provats i verkligheten i någon större skala. Ett penningsystem baserat på guld har provats. Det fungerade ett tag och sedan kollapsade det. Bankirer expanderade penningmängden redan på 1600-talet och skapade på så sätt en tillgångsbubbla i något så banalt som tulpaner. Detta beskrivs ingående i Douglas E. Frenchs bok, “Early speculative bubbles & increases in the money supply”. Finns som ebok här, om någon vill läsa. Penningexpansionen skedde trots att en guldstandard var på plats.

Under 1500-talet fick Spanien känna på inflationens effekter. På den tiden använde man guld och silver som pengar. Guld och silver var lika med rikedom. Spanjorerna kom under sina erövringar och plundringar över stora mängder guld och silver som de sedermera tog med hem till Spanien. Eftersom guld och silver användes som pengar blev resultatet en inflation i penningmängden, med efterföljande prisökningar. Mängden varor och tjänster ökade inte utan förblev densamma. Priserna tvingades således justeras till den nya penningmängden så att jämvikt återigen uppstod. Allt detta guldstandarden till trots.

Men frågar du guldförespråkarna (guldbaggarna) så är guld ändå alltid pengar. Riktiga pengar!

“På en fri marknad kan människor själva välja vad de vill använda som pengar. De kan välja vad som helst, bara de väljer guld - riktiga pengar!”
- Anonym guldbagge (eller Henry Ford)

Jag ämnar i framtiden att redogöra för ett penningsystem som jag tror är betydligt bättre och mer demokratiskt än en guldstandard. Detta system tror jag kan fungera mycket bra på en lokal nivå och, genom olika clearing-system, kanske i förlängningen även på en nationell nivå. Det är också ett system som människor faktiskt kan "välja själva om de vill medverka i".

Ni som nu tror att jag tillhör kategorin som endast vill att staten ska få skapa alla pengar i samhället kan jag meddela att jag även kommer rikta lite kritik mot en annan grupp framöver. Nämligen de som förespråkar ett penningsystem där staten till fullo kontrollerar utgivningen (och spenderandet) av pengar i ekonomin (så kallade “Greenbackers”) och ge lite anledningar till varför det systemet kanske inte heller är så bra.

Ha det så bra tills dess! Och tänk på att allt kan inte köpas för pengar. Inte ens för guldpengar!

(Det sistnämnda kan förövrigt testas genom att gå in i valfri butik och erbjuda ett guldmynt. I de flesta butiker kommer du inte att kunna handla något, ens med guld.)


onsdag 28 november 2012

Vad vi tror bankerna gör del 3: Multiplikatormodellen

Jag har tidigare, i del 1 och del 2 i serien, "vad vi tror bankerna gör" skrivit om ett par synsätt kring bankverksamhet och penningskapande som folk inte helt sällan tror på men som är helt felaktiga.
Här i del 3 ska vi titta på ett annat sysnsätt som stämmer något bättre med verkligheten, den så kallade "penningmultiplikatorn" eller "multiplikatormodellen".

De flesta ekonomi- eller finansstudenter har en något bättre förståelse för hur bankverksamhet funkar. De får lära sig något som kallas "penningmultiplikatorn". "Penningmultiplikatorn" medger faktiskt att de privata bankerna skapar merparten av pengarna i ekonomin.


Tänk dig följande: En person går in i på en bank och deponerar sin lön på 10 000 i svenska kronor - kontant. Banken antar nu att kunden inte kommer behöva hela summan á 10 000 kr på en gång, utan snarare spendera lite av lönen varje dag under loppet av månaden. Så banken förutsätter att en stor del av de deponerade pengarna ligger "vilande" och inte kommer att behövas någon specifik dag.

Banken behåller en liten "reserv" på kanske 10% av de pengar som har deponerats (vilket i detta fall blir 1000 kr) och lånar ut de andra 9 000 kr till någon som behöver ett lån. Denna nya låntagaren tar dessa 9000 kr och spenderar dem på en gammal Toyota hos den lokala bilhandlaren. Bilhandlaren vill inte ha så mycket kontanter på sitt kontor och tar därför pengarna till en bank.

Nu inser banken återigen att man kan använda den största delen av pengarna för att göra ett nytt lån. De lägger undan 10%, dvs. 9000kr - och lånar ut de andra 8100kr för att göra ett nytt lån. Den som nu lånar dessa 8100kr spenderar dem, och slutligen sätter en kund som får pengarna in dem på sin bank. Oavsett vilken bank det nu är måste de följa reglerna och lägga undan 10%, dvs 8100 kr. Nu kan de göra ett nytt lån på 7290kr.

Denna process genom vilken pengar lånas vidare fortsätter med samma pengar som lånats om och om igen, men hela tiden måste 10% av pengar placeras i reserven varje gång. Observera att var och en av de kunder som betalat pengar till banken fortfarande tror att deras pengar är där. Siffrorna på deras kontoutdrag bekräftar att pengarna finns kvar. Även om det fortfarande bara är 10 000 kr i kontanter som flyter runt, har summan av allas banktillgodohavanden på konton ökat. Så även det totala skuldbeloppet.
Jag sammanfattar det hela i punktform:

  • Bankerna är skyldiga att behålla en viss procentandel av alla depositioner i reserv. Detta brukar benämnas som "reservkrav". Låt oss för enkelhetens skull säga detta "reservkrav" är 10%.
  •      Kunden Lisa trippar snällt fram till kassan hos sin bank med, låt oss säga, en bunt med helt färska, nytryckta 10 000-lappar och gör en insättning på 10 000 kr. Banken skriver nu i hennes bankbok: "10 000kr" och hon antecknar på plussidan i sitt bankbokshäfte: "Tio tusen kronor".  Banken är nu skyldig att hålla 1000 av dessa 10 000kr som reserv, eftersom reservkravet är 10%. Resten - 9000 kr - får de låna ut.
  •      Banken lånar sedan ut dessa 9000kr till sin kund Fredrik. Fredrik tar dessa 9000kr och sätter in dem i sin bank. De är nu skyldiga att hålla kvar l0% av dessa sedlar, dvs. 900kr och kan låna ut resten. De lånar nu ut 8100kr till sin kund Kim.
  •  Kim sätter in dessa 8100kr i hennes bank och banken behåller 810kr av denna insättning i reserv. Resterande 7290 kr lånar de ut till kunden Erik.
  •      Efter ett tag har totalt 9000 kr av nya pengar skapats från den ursprungliga insättningen av 1000kr av statliga papperspengar. Dessa 1000kr plus den nya 9000kr av kredit-pengar utgör totalt 10 000 kr. 
Märk väl att dessa 9000kr, av nyligen skapade pengar, inte består av fysiska sedlar, tryckta av centralbanken. De är endast ett löfte om betalning, som finns på skuldsidan i bankens huvudbok. De är en skuld till kunderna som innehar dessa konton. Ett löfte att vid anmodan betala ut svenska kronor kontant.
 
 
 
 Bilden ovan ger ett teoretiskt exempel på hur pengar skapas över tid, och hur mycket pengar som skapas vid olika reservkrav innan banken "slår i taket". Detta är alltså teoretiskt och förutsätter att banken följer reglerna och håller sig till kapitaltäckningskravet. 

Ovan modell är den som de flesta neoklassiska ekonomer tillber (de ekonomer som inte kunde förutse krisen). Som jag tidigare skrivit finns det stor anledning att misstro dessa ekonomers kompetens när det gäller förståelse av banksystemet och skuldökningens betydelse. Multiplikatormodellen är en ofullständig modell av hur bankernas kreditgivning fungerar. Den bygger på antagandet att enskilda banker inte kan skapa pengar av egen makt, utan att det endast är banksystemet i stort, genom in och utsättningar av kunder, som expanderar penningmängden. Bankerna måste passivt vänta på att det tillkommer kontanter - svenska kronor - i systemet. Modellen implicerar att privata bankers penningskapande är starkt begränsat av centralbankens penningpolitik. Detta har visat sig vara felaktigt. Pengar kan istället skapas "endogent" (som det kallas) av banker. De behöver inte vänta på insättningar av kunder innan de kan börja låna ut.
 
Nedan beskriver den nyliberala ekonomen Milton Friedman hur han tror att det funkar, dvs. precis så som jag har beskrivit det hela ovan. Milton Friedman kommer från Chicago-skolan precis som Robert Lucas som jag tidigare skrivit om här.


Denna uppfattning - att enskilda banker inte kan öka penningmängden, utan att det endast är ett resultat av inlåningar och utlåningar som sker i banksystemet i stort - är alltså felaktig, vilket vi kommer att gå in på framöver.

tisdag 27 november 2012

Vetenskapens Värld: Banker skapar pengar ur tomma intet

Här kommer några youtube-klipp som sammanfattar det som mitt förra inlägg handlade om, nämligen Vetenskapens världs avsnitt om ekonomivetenskapen och dess misslyckande i att förutse den ekonomiska krisen, vilket bland annat berodde på det fatala (och så uppenbara) misstaget att inte ta med banker, pengar och skuld i de ekonomiska modellerna. Ja, man tar sig för pannan när man tänker på det, men det är lika sant som det är sagt.

I detta första klipp förklarar Dirk Bezemer att banken ger ut ett "lån", eller skapar en kredit, genom att, när du ber om ett "lån", bevilja lånet baserat på din förmåga att betala tillbaka. Om du vill ta ett miljonlån, för att t.ex. starta ett företag som med en ny revolutionerande metod kan bygga billiga hyresfastigheter i Stockholm, är det ytterst rimligt att banken skulle bevilja mig detta "lån" eller kredit. (Om det hade funnits en vettig byggmarknad och ett vettigt banksystem så torde detta naturligtvis redan ha skett, men världen är inte alltid vettig och människan inte alltid rationell.) När banken väl har beslutat sig för att bevilja denna kredit är det enda de egentligen gör att elektroniskt skriva in 1 000 000 kr på ditt konto, och vips så är pengarna där. Precis som jag tidigare påpekat behöver alltså banken inte passivt vänta på insättningar eller reserver, innan de kan börja låna ut. Detta kan de bekymra sig om i ett senare skede.





För att citera Bezemer: "Bankerna tillför nya pengar till ekonomin när de ger lån. Men mer pengar betyder också mer skulder."

Även Michael Kumhof från IMF tar bladet från munnen: "Många tror att banker väntar på insättningar och om de har tillräckligt med insatta medel lånar de ut dem. Och det är helt FEL. Det är fel modell för banker. I verkligheten är det precis tvärtom. Jag är bankir så jag vet, och det står på centralbankernas hemsidor. När bankerna tycker att ekonomin går bra och känner optimism lånar de ut pengar utan att vänta på insättningar. De behöver inte vänta på insättningar. När de lånar ut skapar de pengarna. Banker skapar pengar ur tomma intet."

Så för den som är ny för  dessa begrepp och tvivlar på att banker skapar pengar ur tomma intet borde jag nu rimligen ha skingrat dessa tvivel en aning. Michael Kumhof är nationalekonom på IMF och har tidigare jobbat som bankir. Han är alltså varken konspirationsteoretiker eller penningsystemshaverist. Detta är glåpord som man brukar kunna få slängda efter sig av folk som finner det ointressant att diskutera dessa frågor. Antagligen för att de inte begriper och därmed känner att de hamnar i underläge när deras kunskap ifrågasätts, eller kan det helt enkelt ha att göra med att man har förolämpat deras ego, eller ännu värre deras "blego" = blogg-ego. Inte sällan tror dessa människor benhårt på myterna att bankerna "måste låna in lika mycket som de lånar ut". De fortplantar gärna myterna om att bankerna knappt tjänar något på räntenettot men bortser helt ifrån hur mycket pengar bankerna tjänar på det egna satsade kapitalet. Uttalanden som implicerar att bankerna är passiva mellanhänder, eller "intermediärer",  som snällt väntar på kunder som kommer med papperskontanter in på bankkontoret (som om det vore 30-tal eller nåt) och vill sätta in dessa, istället för att ha dem i madrassen, och sedan snällt väntar igen på att det ska komma in en annan kund och vilja låna dessa pengar. Nej, det är inte 30-tal och det funkade knappt så här på 30-talet heller för den delen, även om kreditgivningen var något snävare då. Sedan att bankerna givetvis behöver en låntagare, eller skuldslav, för att skapa den nya krediten och öka penningmängden är en annan sak. Det fattar vi penningsystemshaverister också. Så dumma är vi inte.

Steven Keen och Dirk Bezemer beskriver här nedan bland annat vad som händer när finanssektorn - en sektor som egentligen endast skall vara en servicesektor för ekonomin - växer bortom alla proportioner och vad som händer när ekonomin blir allt mer skulddriven. Precis som Bezemer beskriver måste huspriserna någon gång sluta stiga, och som Steven Keen påpekar slår man i taket när det tillslut finns så mycket skuld (i förhållande till BNP och inkomst) att ingen har råd att ta sig an mer skuld. Och så var det i många länder 2007-2008. Bl.a. i USA. Då spricker bubblan. Som Bezemer säger så gick det mycket väl att förutse krisen med logiska samband. Ekonomipristagaren Robert Lucas, från Chicago universitetet vrider sig en aning i stolen när han ifrågasätts. Aj, vad han vrider på sig. Det gör ont i hela kroppen att se det. Så här kan det alltså gå om man blir alltför institutionaliserad och sitter på sin kammare med sin ekonomiska modeller och räknar, och räknar. Ibland måste man öppna fönstret och kika ut i verkligheten och helt enkelt "go back to basics". Lite sunt förnuft räcker ibland längre än vad vi tror.



Dirk Bezemer varnar även för Sveriges rekordhöga privata skuldsättning. Vi ligger i topp med ett par andra länder. När man försåg Bezemer och Keen med rådata från 90-talet och framåt, och lät dem analysera dessa, ansåg de att det klart visar att den svenska ekonomin allt mer lutar sig mot en växande finanssektor, ökande skulder och stigande bostadspriser. Den svenska tillväxten i finanssektorn är enligt Bezemer mycket starkt kopplad till tillväxten i BNP. Ett luftslott, helt enkelt.

Det finns naturligtvis ingen anledning att förneka vekligheten genom att inbilla sig att bostadspriserna alltid kommer att fortsätta gå upp genom att peka på seudo-argument som bostadsbrist eller liknande.
Det är som jag tidigare påpekat ingen produktiv verksamhet att sitta och fisa framför Let's dance på TV (jag talar alltså om att bo) och det kan således inte driva en ekonomi framåt. Slutsatserna i de klipp vi ser ovan är alltså att det med största empiriska sannolikhet kommer att bli sämre i den svenska ekonomin än vad det är idag. Det finns, som många verkar tror, ingen "puckel" att ta sig över i ekonomin som vi kommer att vara över om ett par år. Att vi skulle vara i en klassisk "lågkonjunktur" som snart går över är önsketänkande. Vi kommer inte att återgå till "business as usual" utan vi kommer att få ställa om ekonomin till någonting mer hållbart. Man kan inte ständigt öka utvinningen av naturresurser år efter år och tro att det ska funka för evigt. Bostadsbubblan och den ekonomiska krisen är bara ett symtom på något mycket större. Det finns ingen återgång till ett normaltillstånd utan vi kommer få anpassa oss och förändra våra levnadsvanor.

Och som sagt: det är ingen "puckel i vägen" som vi snart kommer vara över. Det är snarare frågan om att vägen är på väg att ta slut och vi håller på att köra ut för ett stup.

Ju längre man förnekar det ovanstående, desto jobbigare kommer det bli då den oundvikliga sanningen kommer ikapp en. Ju tidigare man accepterar och förstår att vi kommer att bli tvungna att ändra våra levnadsvanor och konsumtionsmönster, desto lättare kommer det bli när den oundvikliga förändringen i vår ekonomi bli allt mer påtaglig.

fredag 23 november 2012

Steven Keen slår hål på myten om fraktionella reserver (Fractional Reserve Lending/banking))

Som jag tidigare skrivit så är banker idag så mycket mer än bara mellanhänder eller "intermediärer". De är "kreditgivare". De skapar penningmängden genom ett redovisningstrick som innebär att de i sin huvudbok både har en tillgångssida och en skuldsida. Det "lån" som banken har beviljat dig är en tillgång för dem, hur konstigt det än kan låta. Om man tänker lite på det känns det dock inte helt ologiskt, men kanske ogint. Samtidigt redovisar banken en skuld - de pengar som nu banken har "fört över" (läs skrivit in) till ditt konto. Det är en skuld på kronor, euro, dollar eller valfri valuta som skulden är denominerad (dvs. prissatt) i.

Delen om fraktionella reserver börjar ca. 16:55 in i klippet.



Som Steve Keen här säger, så är det ju så att om banken ökar mängden skulder i omlopp innebär det att mängden pengar i omlopp ökar. Skuld = pengar. Mindre skuld = mindre pengar. Mer skuld = mer pengar. Enligt modellen med fraktionella reserver skapar inte enskilda banker några pengar, det är bara banksystemet i stort som gör det. Detta skeende tänkte jag beskriva mer i nästa avsnitt av: Vad vi tror bankerna gör. Denna modell tillhör de neoklassiska ekonomerna (de som har styrt ekonomin de senaste 30 åren), och om Tom Hjelte fortfarande hade kört sin Inne/Ute-lista i Aftonbladets Plus-bilaga, hade de förmodligen vart med på utelistan. Snart i alla fall. Så lyssna inte på dem.
I korthet innebär modellen med fraktionella reserver att bankerna lånar in pengar, sen lånar de ute. Sen lånar en annan bank in de nyutlånade pengarna, och lånar ut dem igen. Och på detta sätt kan banksystemet i stort öka penningmängden. Dock inte en enskild bank. Denna kort beskrivning är extremt ofullständig, så känn dig inte inte dum om du inte fattar något alls. Det gör nämligen inte vissa ekonomiprofessorer heller, så det är lugnt.

Vill ni förkovra er vidare så är följande obligatoria:

I senaste avsnittet av av Vetenskapens värld, som sändes i måndags, frågar man sig hur världens ledande ekonomer kunde missa att vi var på väg mot den största finansiella kollapsen sen 1930-talet? Förbannat bra fråga tyckte jag och tog mig därför tid att titta på avsnittet. Gör så ni också! Det är ett mycket högkvalitativt avsnitt.  Medverkar gör bla. Steven Keen som undrar hur i hela världen man som ekonom kan tycka att bankverksamhet, pengar och skuld är ointressant för de ekonomiska modellerna. Det undrar nog även alla vi andra som inte är neoklassiska ekonomer. Men så gick det som det gick och ingen kunde förutse krisen. Inte ens nationalekonomer som Robert Lucas lyckades gissa sig till att det skulle bli en kris. Han medverkar även och säger mer eller mindre att en nations skuldsättning kvittar och att de som tog med skuld och banker i modellerna som kunde förutse krisen innan den hände bara hade tur. Ändå har han 1995 fått ta emot nobelpriset i ekonomi. Eller egentligen heter det inte så eftersom det inte är något riktigt nobelpris. Riksbankens pris i ekonomisk villfarelse till Alfred Nobels förskräckelse, ska det vara.


Dirk Bezemer, är med och förklarar hur skuldsättning påverkar ekonomin och säger också rakt ut att banker inte behöver vänta på att få "låna in" någons pengar innan de kan "låna ut". När banker ger ett låna skapar de pengar som inte fanns dagen innan. Att få höra någon säga detta i "gammel-media" på bästa sädningstid är nästan för bra för att vara sant. I det närmaste otänkbart när jag började läsa om det här ämnena för några år sedan.

Michael Kumhof på IMF talar också om ovanstående på ett mycket bra sätt.

Medverkar gör även Annika Winsth, chefsekonom på Nordea. Hon tvekar betänkligt när hon ombeds förklara hur pengar skapas. Även våran riksbankschef är med på ett hörn.

Slutligen skulle jag vilja rekommendera svt:s eminenta program Annas eviga som i senaste avsnittet diskuterade ämnet konsumtion och konsumtionssamhället. Frågor som evig tillväxt i en ändlig värld berördes även. Intressant ut ett filosofiskt perspektiv.


Trevlig helg! Och glöm inte att nästa allt går att köpa med skuld.
 

torsdag 15 november 2012

Bankmoral eller bankfacism?

Problemet med dagens bank- och penningsystem är att de är ett och samma. Dvs. banker och pengar är två sidor av samma mynt. Banken är idag inte, som jag i tidigare inlägg beskrivit, någon mellanhand som förvarar våra fysiska pengar och lånar ut de pengar som vi inte använder till någon som behöver dem. Nej, de ÄR själva pennningsystemet! Detta eftersom de äger och kontrollerar så gott som hela det system vilket genom pengarna rör sig, nämligen systemet för kortbetalningar.

Som ni säkert vet så lobbar såväl politiker som banker för att i allt större utsträckning minska hanteringen av kontanter - mynt och sedlar. En minskning av mängden kontanter i omlopp, samt antalet bankkontor och handlare som accepterar kontanter, innebär givetvis att elektroniska betalningar i det system som bankerna äger ökar.



I takt med att kontanthanteringen minskar och korthanteringen ökar, ökar således även olika kortbolags samt bankers makt över vilka som ska få betalt eller inte. Vilka som ska få köpa vad. Vilka transaktioner som ska spärras eller tillåtas få gå igenom, och vilka som ska få tillgång till deras elektroniska penningsystem genom att få ett kort. Anses du till exempel inte kreditvärdig av banken så kan du uteslutas från gemenskapen.

Nu har bankerna tydligen börjat agera moralpolis gällande vad som ska få köpas via deras elektroniska system. De väljer i sedvanlig svensk ordning att tolka kortbolagens (visa, mastercard) etiska direktiv stenhårt.

Lyssna på nedan klipp från Sveriges Radio om hur bankerna förstör för företagare som helt legitimt försöker sälja fullt lagliga produkter. Men man anser att de är omoraliska enligt svensk jantelag (????).

Lyssna: Ronald Hånell: ”Det är klart att det är censur”

Bengt Karlsson från Handelsbanken (banken som utifrån sitt namn insinuerar att man främjar handel men alltså gör precis tvärt om) säger att det är något som vuxit fram pga. samhällets förväntningar. Jag tror snarare att det är något slemmigt och genomskinligt, till närmast osynligt, (precis som all fascism är till en början) som har krupit fram från under en sten och utan att någon har reagerat har det nu börjat diktera vad vi ska får köpa och sälja.

Vem, vad, när, om och hur...

Svt har också följande klipp om Roland Hånell som bedriver skräckfilmsbutiken.se och nu får lägga ner pga. bankernas trakasserier.

 

Det är inte konstigt att alternativa system som till exempel bitcoin växer fram där ingen har möljighet att hindra någon från att överföra en valuta från en nod till en annan. Sedan vet jag inte om bitcoin är den bästa lösningen. Den försöker kopiera guldets egenskaper genom inbyggd knapphet och deflation men frågan är om det är det vi behöver. You decide.

Kanske behöver framtidens samhällen ett flertal valutor och även med lokala alternativ som kanske kan "clearas" eller växlas mot varandra genom olika clearinghus.

 Som vanligt är det inte frågan om vad pengar skall vara gjort av utan vem/vilka som ska kontrollera distributionen och utgivningen av pengar. På vilka grunder pengar skall skapas. Svaret är enligt mig att det skall vara ett demokratiskt system och med demokrati menar jag riktigt folkstyre och inte den pseudodemokrati som vi har idag. 

   

fredag 2 november 2012

Vad vi tror bankerna gör avsnitt 2: Den osynliga mellanhanden

En annan sak som många tror är att bankerna tar pengar från sparare och lånar ut dem till låntagare. Att bankerna helt enkelt är mellanhänder eller finansiella “intermediärer”. Enligt denna föreställning lånar bankerna pengar av folk som vill spara dem, till exempel små barn som tömmer sin spargris på banken, eller förmögna privatpersoner, och att de sedan tar pengarna och lånar ut dem till personer som behöver dem, såsom unga familjer som vill köpa hus, eller mindre företag som vill investera och växa. Bankerna tjänar enligt denna model sina pengar genom att ta ut lite mer i ränta från låntagarna än de betalar till spararna. Skillnaden mellan räntorna – det så kallade “räntenettot” - utgör bankens vinst.


Jag har tidigare skrivit om hur bl.a. media permanentar begrepp som "räntenetto" vilket ger en felaktig bild av hur bankverksamhet funkar. 

I denna modell tillhandahåller bankerna endast en “tjänst” genom att låna in pengar, från människor som för tilfället inte behöver dem, och låna vidare dessa till människor som behöver dem. 

Konsekvenserna av denna teori är att om det inte finns någon som vill spara så kommer ingen att kunna låna. Det betyder att det är bra för landet om vi sparar, eftersom det kommer att ge mer pengar för företag att växa, vilket kommer att leda till fler arbetstillfällen och en sundare ekonomi. Detta är ett synsätt som många ekonomer fortfarande har. Faktum är att en hel del ekonomikurser på universitet lär fortfarande ut att mängden investeringar i ekonomin beror på hur mycket vi har i besparingar.

Men detta är helt fel. Fel, fel , FEL!

I nästa avsnitt av "vad vi tror bankerna gör" tänkte jag skriva lite om några som ha en lite bättre uppfattning om hur bankerna funkar - nämligen de klassiskt skolade ekonomerna.

De har lite mer rätt...men ändå fel...


torsdag 1 november 2012

Vad vi tror bankerna gör avsnitt 1: Spargrisen


De flesta av oss hade en spargris när vi var barn.

”- Nej, vi har inte råd med en ny cykel just nu... du får spara ihop till en själv!”

Tanken är enkel: Lägg små mängder pengar i grisen då och då, och snart har du en nätt liten pengabinge alla Joakim Von Anka. Detta synsätt, att pengar är något fysiskt (ett mynt eller en sedel), är något som följt de flesta av oss in i vuxenlivet.



Sanningen är dock att ditt bankonto varken är en spargris eller bankfack (eller pengabinge) där pengarna förvaras fysiskt. Banken tar inte dina pengar, bär ner dem till valvet och lägger dem i en låda med ditt namn på. De förvarar inte heller pengarna i någon digital motsvarighet till ett bankfack. Det som egentligen händer när du sätter in svenska kronor på en bank, är att dessa kronor blir bankens egendom.

Men vad är det då för siffror som visas på ditt konto? Är det inte pengar? Det beror på vad man anser pengar vara. Om man med pengar menar ett bytesmedel som används för att underlätta handel så kvalificerar sig dessa kontosaldon alldeles utmärkt som pengar. Om man med pengar endast menar de pengar som kan ges ut av en statsmakt – ett bytesmedel sanktionerat genom rikets lag- (även kallat FIAT) då är dessa kontosaldon inte pengar. Då är det endast en skuld som banken har. Saldot på dit bankkonto är inte svenska kronor utan endast ett löfte från banken att betala ut svenska kronor - kontant. Siffrorna visar bara att de har en rättslig skyldighet att betala ut pengar till dig någon gång i framtiden.

I nästa avsnitt av "vad vi tror bankerna gör" ska vi kolla på missuppfattningen om "mellanhanden"...

Tills dess, simma lungt...







Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...