torsdag 29 november 2012

Henry Ford logiken: Guld är pengar!

"Det går att få den i alla färger, bara den är svart" 

Ovanstående är vad jag kallar för Ford-logiken. Henry Ford lär ha yttrat ovanstående citat. Du kunde nämligen endast få den massproducerade T-Forden i en enda färg - svart!


Denna typ av logik känns igen hos vissa förespråkare av, vad de själva kallar, fria pengar eller marknadspengar. Det vill säga, de som anser att marknaden bör bestämma vad som är pengar. Detta är något som jag på sätt och viss själv förespråkar. Med marknaden menar jag dock att de som producerar varor och tjänster själva kan skapa det bytesmedium som de behöver för att kunna byta bort dessa varor. Detta kan ske genom olika kreditsystem som kan drivas med största möjliga demokratiska insyn. Jag kommer framöver gå in mer i detalj på hur ett sådant system skulle kunna fungera.

De så kallade frimarknadsförespråkarna brukar dock vilja understryka att pengar är en vara, som vilken annan vara som helst, och att det enda som utmärker den är att den är den mest "säljbara" (marketable). Således kommer (den alltid perfekta) marknaden att välja den varan som är mest effektiv i att facilitera handeln. Ok, låt oss anta att detta stämmer. Frimarknadsförespråkarna hävdar även ofta att en massa saker är fel i dagens samhälle p.g.a. staten. Här är jag inte alls obenägen att till stor del hålla med. Staten kan förvisso göra goda saker, men hjälper lika ofta till med att förstöra (krig?) genom dåliga politiska beslut, dålig penningpolitik, oheliga allianser (med marknaden t.ex. banker) m.m. Om bara staten hade varit ur vägen hade marknaden alltid hittat de mest effektiva lösningarna på alla tänkbara problem. Hur marknaden hade löst vissa problem, som staten idag hanterar, kan vi inte förutse, hävdar de. Marknaden är ett oförutsägbart myller av människor som handlar med varandra, av egenintresse, och på så sätt skapar välfärd för alla. Detta system funkar bäst om det får jobba ifred, utan fixare.

Ok, låt oss anta att detta stämmer. Personligen tror jag att det finns en nypa sanning i dessa påståenden, men att det trots allt inte är riktigt så enkelt som det beskrivs ovan. Men, om nu marknaden är så effektiv - så oförutsägbar -hur kan då frimarknadsförespråkarna - redan innan den fria marknaden har prövats - i förväg veta, att de bästa pengarna som finns, faktiskt den enda sanna valutan, är ädelmetall - guld. Om marknaden nu är så fantastiskt effektiv och så gudomligt oförutsägbar, hur kan vissa då ha förutsett, med sådan fantastisk säkerhet och självkänsla, att guld är pengar? Riktig pengar!

Frimarknadsextremisterna hävdar alltid att alla system med ouppbackad valuta – papperspengar, som de brukar kalla det – alltid har kollapsat. Men faktum är att alla ädelmetallsystem – så kallad guldmyntfot – också har kollapsat. Sist skedde det 1971 med bretton woods. Svaret man får är oftast att det inte har funkat för att vi aldrig har haft någon “riktig fri marknad”. Det har alltid funnits någon stat som stör det perfekta prissystemet och skapar förvirring hos den perfekta rationella människan, även känd som “The Economizing Man”. Det blir lite som när kommunister propagerar för kommunism. När man dock påpekar eventuella misslyckande med kommunismen, tex. svält eller mindre dramatiska saker så som en stat som växt över alla propotioner och som således är ofinansierbar, brukar man få höra att “i Kina är det ingen riktig kommunism", eller ,"det var ingen riktig kommunism i Sovjet". Om däremot kommunismen hade prövats på riktigt hade den varit perfekt, får man anta. Ungefär samma retorik som frimarknadsfundamentalisterna. Två sidor av samma mynt. Samma skrot och korn.

Men när det gäller att propagera guld som pengar står "guldbaggarna" sannerligen i en kategori för sig själva i självmotsägelsens ädla konst.
Jag har förvisso ingenting emot guld utan tror tvärtom att det kan vara en mycket god investering om man vill skydda sig i finansiellt osäkra tider. Guld är dock en handelsvara som, även om den på senare år har gått upp mycket i förhållande till olika valutor, fortfarande har en låg industriell efterfrågan. En stor del av efterfrågan står Asien fortfarande för. Det är dock en efterfrågan som till stor del drivs av efterfrågan på smycken. I synnerhet i från länder som Indien. Guld är helt enkelt en handelsvara vars tillgång är begränsad och endast kan ökas genom gruvdrift, vilket tar tid. Den är således utmärkt som inflationsskydd.

Men är guld lämpligt att användas som pengar? Mitt korta svar är nej!

Jag ska förtydliga vad jag menar med pengar. När jag pratar om pengar menar jag pengar i betydelsen bytesmedium. Något som används för att underlätta bytet av varor och tjänster. Pengar har genom historiens gång genomgått ett antal olika faser för att tillslut hamna i dagens system som bygger på krediter. Pengar är idag till allra största del kontoförda krediter. Siffror på ett papper, eller - i de allra flesta fall - siffror på en dator. Dessa "nuffror" representerar det arbete som du har satt in i ekonomin. Man kan säga att de är: "Fordringar på din ekonomiska output". De anger hur mycket du har producerat i form av varor och tjänster och således hur mycket du har "rätt att få tillbaka". Som jag skrev om i mitt första inlägg så är det troligt att vi kommer fortsätta att ha detta system och att vi i allt större utsträckning kommer att röra oss från ett samhälle där vi handlar med fysiska symboler, mot ett samhälle där pengar endast är poster bokförda i bankens huvudbok. Något annat system har jag personligen svårt att se. Att vi i en större utsträckning skulle gå över till att betala med fysiska pengar, må det vara papper, guld eller silver, känns osannolikt såvida inte en större samhällelig kollaps skulle inträffa. I frånvaro av en sådan kollaps kommer vi sannolikt fortsätta att betala i form av krediter - löften.

Vad har då guld med något av detta att göra? Jo, säger guldförespråkarna, pengar måste backas upp av något riktigt. "Papper kan aldrig fungera som pengar". Pengar måste backas upp av en reel vara, hävdar de. Och den varan bör vara guld. Faktum är att det var precis så här det såg ut en gång i tiden. Marknaden valde den mest säljbara varan som pengar, detta blev i många kulturer guld och silver, och sedan hjälpte bankirerna människor som innehade guld att förvara det på ett säkert sätt, nämligen på banken. Problemet var att bankirerna kom på att de, i sin låneverksamhet, kunde ge ut mer guldkvitton än vad som egentligen fanns i valvet. Således skedde en valutaexpansion med i sin tur efterföljande prisbubblor. Idag är vårt penningsystem helt bortkopplat från guld. Idag expanderar man krediter genom att direkt öka kontobalansen i bankboken. Det finns egentligen ingen annan underliggande tillgång än kontanter och dessa motsvarar idag mindre än 3% av den totala penningmängden. Guldet kopplades helt bort från vårt penningsystem 1971 då Brettonwoods-systemet kollapsade i samband med att Richard Nixon tog bort den sista (mycket svaga) kopplingen till guld. Sedan dess är alla valutor så kallade FIAT-valutor. FIAT är latin och betyder ungefär “låt det ske”. Det är staterna som ger ut pengarna genom statligt dekret. De förklarar helt enkelt att landets valuta är den enda valuta som är acceptabel vid betalning av skatter, och på sätt skapas efterfrågan på statens pengamedium.

Men hur skulle guld praktiskt kunna användas som pengar? Tänk dig att du köper ett objekt på någon auktions-sajt som Ebay eller Tradera. Du skall nu betala för varan med en metall - guld. Hur är detta praktiskt genomförbart? Ska du skicka guldet med rekommenderad post? Hur ska mottagaren verifiera guldets äkthet? Detta känns extremt opraktiskt och fullständigt osannolikt. Lösningen skulle naturligtvis vara att guldet förvaras hos en tredje part med full fysisk allokering. På svenska: Fysiskt guld som förvaras i ett valv hos ett företag och där du innehar ett ägarkvitto. Du är den enda rättmätiga ägaren och guldet får inte lånas ut till någon annan. Sådana lösningar finns redan idag. Goldmoney är en sådan. De har även ett system för handel med guld (Goldgrams) där guld kan överföras från ett konto till ett annat. Inget guld flyttas fysiskt utan allt finns kvar i valvet. Det enda som ändras är den rättmätiga ägaren. På detta sätt skulle handel på internet kunna ske redan idag. Detta förutsätter dock att båda har ett konto på Goldmoney.com.

Men i vad ligger rimligheten i detta? Varför gräva upp guld ur jorden, genom gruvdrift, gjuta det till tackor, och sedan låsa in det i ett valv? Kan vi lita på de som förvarar guldet åt oss? Har de verkligen lika mycket fysiskt guld som de påstår? Kan vi vara säkra på att de inte skulle frestas att ge ut mer kvitton på fysiskt guld än de har täckning för?

Ett skäl som brukar anges till fördel för införande av en guldstandard brukar vara att den fysiska mängden guld kommer att begränsa utgivningen av krediter, eftersom att man inte kan trycka mer guld. Papperspengar, eller digitala pengar, kan man trycka ad infinitum och därmed förstörs alltid en statlig pappersvaluta. Det är förvisso sant att de flesta statliga pappersvalutor (utan uppbackning) brukar ha en genomsnittlig livslängd på ca. 40 år. Men är detta verkligen ett rimligt skäl till att införa en guldstandard?

Jag menar på att det inte alls är det. Om man anser att pengar bör backas upp av riktiga varor och tjänster så finns det betydligt bättre system. Det råkar bara vara så att de inte har provats i verkligheten i någon större skala. Ett penningsystem baserat på guld har provats. Det fungerade ett tag och sedan kollapsade det. Bankirer expanderade penningmängden redan på 1600-talet och skapade på så sätt en tillgångsbubbla i något så banalt som tulpaner. Detta beskrivs ingående i Douglas E. Frenchs bok, “Early speculative bubbles & increases in the money supply”. Finns som ebok här, om någon vill läsa. Penningexpansionen skedde trots att en guldstandard var på plats.

Under 1500-talet fick Spanien känna på inflationens effekter. På den tiden använde man guld och silver som pengar. Guld och silver var lika med rikedom. Spanjorerna kom under sina erövringar och plundringar över stora mängder guld och silver som de sedermera tog med hem till Spanien. Eftersom guld och silver användes som pengar blev resultatet en inflation i penningmängden, med efterföljande prisökningar. Mängden varor och tjänster ökade inte utan förblev densamma. Priserna tvingades således justeras till den nya penningmängden så att jämvikt återigen uppstod. Allt detta guldstandarden till trots.

Men frågar du guldförespråkarna (guldbaggarna) så är guld ändå alltid pengar. Riktiga pengar!

“På en fri marknad kan människor själva välja vad de vill använda som pengar. De kan välja vad som helst, bara de väljer guld - riktiga pengar!”
- Anonym guldbagge (eller Henry Ford)

Jag ämnar i framtiden att redogöra för ett penningsystem som jag tror är betydligt bättre och mer demokratiskt än en guldstandard. Detta system tror jag kan fungera mycket bra på en lokal nivå och, genom olika clearing-system, kanske i förlängningen även på en nationell nivå. Det är också ett system som människor faktiskt kan "välja själva om de vill medverka i".

Ni som nu tror att jag tillhör kategorin som endast vill att staten ska få skapa alla pengar i samhället kan jag meddela att jag även kommer rikta lite kritik mot en annan grupp framöver. Nämligen de som förespråkar ett penningsystem där staten till fullo kontrollerar utgivningen (och spenderandet) av pengar i ekonomin (så kallade “Greenbackers”) och ge lite anledningar till varför det systemet kanske inte heller är så bra.

Ha det så bra tills dess! Och tänk på att allt kan inte köpas för pengar. Inte ens för guldpengar!

(Det sistnämnda kan förövrigt testas genom att gå in i valfri butik och erbjuda ett guldmynt. I de flesta butiker kommer du inte att kunna handla något, ens med guld.)


onsdag 28 november 2012

Vad vi tror bankerna gör del 3: Multiplikatormodellen

Jag har tidigare, i del 1 och del 2 i serien, "vad vi tror bankerna gör" skrivit om ett par synsätt kring bankverksamhet och penningskapande som folk inte helt sällan tror på men som är helt felaktiga.
Här i del 3 ska vi titta på ett annat sysnsätt som stämmer något bättre med verkligheten, den så kallade "penningmultiplikatorn" eller "multiplikatormodellen".

De flesta ekonomi- eller finansstudenter har en något bättre förståelse för hur bankverksamhet funkar. De får lära sig något som kallas "penningmultiplikatorn". "Penningmultiplikatorn" medger faktiskt att de privata bankerna skapar merparten av pengarna i ekonomin.


Tänk dig följande: En person går in i på en bank och deponerar sin lön på 10 000 i svenska kronor - kontant. Banken antar nu att kunden inte kommer behöva hela summan á 10 000 kr på en gång, utan snarare spendera lite av lönen varje dag under loppet av månaden. Så banken förutsätter att en stor del av de deponerade pengarna ligger "vilande" och inte kommer att behövas någon specifik dag.

Banken behåller en liten "reserv" på kanske 10% av de pengar som har deponerats (vilket i detta fall blir 1000 kr) och lånar ut de andra 9 000 kr till någon som behöver ett lån. Denna nya låntagaren tar dessa 9000 kr och spenderar dem på en gammal Toyota hos den lokala bilhandlaren. Bilhandlaren vill inte ha så mycket kontanter på sitt kontor och tar därför pengarna till en bank.

Nu inser banken återigen att man kan använda den största delen av pengarna för att göra ett nytt lån. De lägger undan 10%, dvs. 9000kr - och lånar ut de andra 8100kr för att göra ett nytt lån. Den som nu lånar dessa 8100kr spenderar dem, och slutligen sätter en kund som får pengarna in dem på sin bank. Oavsett vilken bank det nu är måste de följa reglerna och lägga undan 10%, dvs 8100 kr. Nu kan de göra ett nytt lån på 7290kr.

Denna process genom vilken pengar lånas vidare fortsätter med samma pengar som lånats om och om igen, men hela tiden måste 10% av pengar placeras i reserven varje gång. Observera att var och en av de kunder som betalat pengar till banken fortfarande tror att deras pengar är där. Siffrorna på deras kontoutdrag bekräftar att pengarna finns kvar. Även om det fortfarande bara är 10 000 kr i kontanter som flyter runt, har summan av allas banktillgodohavanden på konton ökat. Så även det totala skuldbeloppet.
Jag sammanfattar det hela i punktform:

  • Bankerna är skyldiga att behålla en viss procentandel av alla depositioner i reserv. Detta brukar benämnas som "reservkrav". Låt oss för enkelhetens skull säga detta "reservkrav" är 10%.
  •      Kunden Lisa trippar snällt fram till kassan hos sin bank med, låt oss säga, en bunt med helt färska, nytryckta 10 000-lappar och gör en insättning på 10 000 kr. Banken skriver nu i hennes bankbok: "10 000kr" och hon antecknar på plussidan i sitt bankbokshäfte: "Tio tusen kronor".  Banken är nu skyldig att hålla 1000 av dessa 10 000kr som reserv, eftersom reservkravet är 10%. Resten - 9000 kr - får de låna ut.
  •      Banken lånar sedan ut dessa 9000kr till sin kund Fredrik. Fredrik tar dessa 9000kr och sätter in dem i sin bank. De är nu skyldiga att hålla kvar l0% av dessa sedlar, dvs. 900kr och kan låna ut resten. De lånar nu ut 8100kr till sin kund Kim.
  •  Kim sätter in dessa 8100kr i hennes bank och banken behåller 810kr av denna insättning i reserv. Resterande 7290 kr lånar de ut till kunden Erik.
  •      Efter ett tag har totalt 9000 kr av nya pengar skapats från den ursprungliga insättningen av 1000kr av statliga papperspengar. Dessa 1000kr plus den nya 9000kr av kredit-pengar utgör totalt 10 000 kr. 
Märk väl att dessa 9000kr, av nyligen skapade pengar, inte består av fysiska sedlar, tryckta av centralbanken. De är endast ett löfte om betalning, som finns på skuldsidan i bankens huvudbok. De är en skuld till kunderna som innehar dessa konton. Ett löfte att vid anmodan betala ut svenska kronor kontant.
 
 
 
 Bilden ovan ger ett teoretiskt exempel på hur pengar skapas över tid, och hur mycket pengar som skapas vid olika reservkrav innan banken "slår i taket". Detta är alltså teoretiskt och förutsätter att banken följer reglerna och håller sig till kapitaltäckningskravet. 

Ovan modell är den som de flesta neoklassiska ekonomer tillber (de ekonomer som inte kunde förutse krisen). Som jag tidigare skrivit finns det stor anledning att misstro dessa ekonomers kompetens när det gäller förståelse av banksystemet och skuldökningens betydelse. Multiplikatormodellen är en ofullständig modell av hur bankernas kreditgivning fungerar. Den bygger på antagandet att enskilda banker inte kan skapa pengar av egen makt, utan att det endast är banksystemet i stort, genom in och utsättningar av kunder, som expanderar penningmängden. Bankerna måste passivt vänta på att det tillkommer kontanter - svenska kronor - i systemet. Modellen implicerar att privata bankers penningskapande är starkt begränsat av centralbankens penningpolitik. Detta har visat sig vara felaktigt. Pengar kan istället skapas "endogent" (som det kallas) av banker. De behöver inte vänta på insättningar av kunder innan de kan börja låna ut.
 
Nedan beskriver den nyliberala ekonomen Milton Friedman hur han tror att det funkar, dvs. precis så som jag har beskrivit det hela ovan. Milton Friedman kommer från Chicago-skolan precis som Robert Lucas som jag tidigare skrivit om här.


Denna uppfattning - att enskilda banker inte kan öka penningmängden, utan att det endast är ett resultat av inlåningar och utlåningar som sker i banksystemet i stort - är alltså felaktig, vilket vi kommer att gå in på framöver.

tisdag 27 november 2012

Vetenskapens Värld: Banker skapar pengar ur tomma intet

Här kommer några youtube-klipp som sammanfattar det som mitt förra inlägg handlade om, nämligen Vetenskapens världs avsnitt om ekonomivetenskapen och dess misslyckande i att förutse den ekonomiska krisen, vilket bland annat berodde på det fatala (och så uppenbara) misstaget att inte ta med banker, pengar och skuld i de ekonomiska modellerna. Ja, man tar sig för pannan när man tänker på det, men det är lika sant som det är sagt.

I detta första klipp förklarar Dirk Bezemer att banken ger ut ett "lån", eller skapar en kredit, genom att, när du ber om ett "lån", bevilja lånet baserat på din förmåga att betala tillbaka. Om du vill ta ett miljonlån, för att t.ex. starta ett företag som med en ny revolutionerande metod kan bygga billiga hyresfastigheter i Stockholm, är det ytterst rimligt att banken skulle bevilja mig detta "lån" eller kredit. (Om det hade funnits en vettig byggmarknad och ett vettigt banksystem så torde detta naturligtvis redan ha skett, men världen är inte alltid vettig och människan inte alltid rationell.) När banken väl har beslutat sig för att bevilja denna kredit är det enda de egentligen gör att elektroniskt skriva in 1 000 000 kr på ditt konto, och vips så är pengarna där. Precis som jag tidigare påpekat behöver alltså banken inte passivt vänta på insättningar eller reserver, innan de kan börja låna ut. Detta kan de bekymra sig om i ett senare skede.





För att citera Bezemer: "Bankerna tillför nya pengar till ekonomin när de ger lån. Men mer pengar betyder också mer skulder."

Även Michael Kumhof från IMF tar bladet från munnen: "Många tror att banker väntar på insättningar och om de har tillräckligt med insatta medel lånar de ut dem. Och det är helt FEL. Det är fel modell för banker. I verkligheten är det precis tvärtom. Jag är bankir så jag vet, och det står på centralbankernas hemsidor. När bankerna tycker att ekonomin går bra och känner optimism lånar de ut pengar utan att vänta på insättningar. De behöver inte vänta på insättningar. När de lånar ut skapar de pengarna. Banker skapar pengar ur tomma intet."

Så för den som är ny för  dessa begrepp och tvivlar på att banker skapar pengar ur tomma intet borde jag nu rimligen ha skingrat dessa tvivel en aning. Michael Kumhof är nationalekonom på IMF och har tidigare jobbat som bankir. Han är alltså varken konspirationsteoretiker eller penningsystemshaverist. Detta är glåpord som man brukar kunna få slängda efter sig av folk som finner det ointressant att diskutera dessa frågor. Antagligen för att de inte begriper och därmed känner att de hamnar i underläge när deras kunskap ifrågasätts, eller kan det helt enkelt ha att göra med att man har förolämpat deras ego, eller ännu värre deras "blego" = blogg-ego. Inte sällan tror dessa människor benhårt på myterna att bankerna "måste låna in lika mycket som de lånar ut". De fortplantar gärna myterna om att bankerna knappt tjänar något på räntenettot men bortser helt ifrån hur mycket pengar bankerna tjänar på det egna satsade kapitalet. Uttalanden som implicerar att bankerna är passiva mellanhänder, eller "intermediärer",  som snällt väntar på kunder som kommer med papperskontanter in på bankkontoret (som om det vore 30-tal eller nåt) och vill sätta in dessa, istället för att ha dem i madrassen, och sedan snällt väntar igen på att det ska komma in en annan kund och vilja låna dessa pengar. Nej, det är inte 30-tal och det funkade knappt så här på 30-talet heller för den delen, även om kreditgivningen var något snävare då. Sedan att bankerna givetvis behöver en låntagare, eller skuldslav, för att skapa den nya krediten och öka penningmängden är en annan sak. Det fattar vi penningsystemshaverister också. Så dumma är vi inte.

Steven Keen och Dirk Bezemer beskriver här nedan bland annat vad som händer när finanssektorn - en sektor som egentligen endast skall vara en servicesektor för ekonomin - växer bortom alla proportioner och vad som händer när ekonomin blir allt mer skulddriven. Precis som Bezemer beskriver måste huspriserna någon gång sluta stiga, och som Steven Keen påpekar slår man i taket när det tillslut finns så mycket skuld (i förhållande till BNP och inkomst) att ingen har råd att ta sig an mer skuld. Och så var det i många länder 2007-2008. Bl.a. i USA. Då spricker bubblan. Som Bezemer säger så gick det mycket väl att förutse krisen med logiska samband. Ekonomipristagaren Robert Lucas, från Chicago universitetet vrider sig en aning i stolen när han ifrågasätts. Aj, vad han vrider på sig. Det gör ont i hela kroppen att se det. Så här kan det alltså gå om man blir alltför institutionaliserad och sitter på sin kammare med sin ekonomiska modeller och räknar, och räknar. Ibland måste man öppna fönstret och kika ut i verkligheten och helt enkelt "go back to basics". Lite sunt förnuft räcker ibland längre än vad vi tror.



Dirk Bezemer varnar även för Sveriges rekordhöga privata skuldsättning. Vi ligger i topp med ett par andra länder. När man försåg Bezemer och Keen med rådata från 90-talet och framåt, och lät dem analysera dessa, ansåg de att det klart visar att den svenska ekonomin allt mer lutar sig mot en växande finanssektor, ökande skulder och stigande bostadspriser. Den svenska tillväxten i finanssektorn är enligt Bezemer mycket starkt kopplad till tillväxten i BNP. Ett luftslott, helt enkelt.

Det finns naturligtvis ingen anledning att förneka vekligheten genom att inbilla sig att bostadspriserna alltid kommer att fortsätta gå upp genom att peka på seudo-argument som bostadsbrist eller liknande.
Det är som jag tidigare påpekat ingen produktiv verksamhet att sitta och fisa framför Let's dance på TV (jag talar alltså om att bo) och det kan således inte driva en ekonomi framåt. Slutsatserna i de klipp vi ser ovan är alltså att det med största empiriska sannolikhet kommer att bli sämre i den svenska ekonomin än vad det är idag. Det finns, som många verkar tror, ingen "puckel" att ta sig över i ekonomin som vi kommer att vara över om ett par år. Att vi skulle vara i en klassisk "lågkonjunktur" som snart går över är önsketänkande. Vi kommer inte att återgå till "business as usual" utan vi kommer att få ställa om ekonomin till någonting mer hållbart. Man kan inte ständigt öka utvinningen av naturresurser år efter år och tro att det ska funka för evigt. Bostadsbubblan och den ekonomiska krisen är bara ett symtom på något mycket större. Det finns ingen återgång till ett normaltillstånd utan vi kommer få anpassa oss och förändra våra levnadsvanor.

Och som sagt: det är ingen "puckel i vägen" som vi snart kommer vara över. Det är snarare frågan om att vägen är på väg att ta slut och vi håller på att köra ut för ett stup.

Ju längre man förnekar det ovanstående, desto jobbigare kommer det bli då den oundvikliga sanningen kommer ikapp en. Ju tidigare man accepterar och förstår att vi kommer att bli tvungna att ändra våra levnadsvanor och konsumtionsmönster, desto lättare kommer det bli när den oundvikliga förändringen i vår ekonomi bli allt mer påtaglig.

fredag 23 november 2012

Steven Keen slår hål på myten om fraktionella reserver (Fractional Reserve Lending/banking))

Som jag tidigare skrivit så är banker idag så mycket mer än bara mellanhänder eller "intermediärer". De är "kreditgivare". De skapar penningmängden genom ett redovisningstrick som innebär att de i sin huvudbok både har en tillgångssida och en skuldsida. Det "lån" som banken har beviljat dig är en tillgång för dem, hur konstigt det än kan låta. Om man tänker lite på det känns det dock inte helt ologiskt, men kanske ogint. Samtidigt redovisar banken en skuld - de pengar som nu banken har "fört över" (läs skrivit in) till ditt konto. Det är en skuld på kronor, euro, dollar eller valfri valuta som skulden är denominerad (dvs. prissatt) i.

Delen om fraktionella reserver börjar ca. 16:55 in i klippet.



Som Steve Keen här säger, så är det ju så att om banken ökar mängden skulder i omlopp innebär det att mängden pengar i omlopp ökar. Skuld = pengar. Mindre skuld = mindre pengar. Mer skuld = mer pengar. Enligt modellen med fraktionella reserver skapar inte enskilda banker några pengar, det är bara banksystemet i stort som gör det. Detta skeende tänkte jag beskriva mer i nästa avsnitt av: Vad vi tror bankerna gör. Denna modell tillhör de neoklassiska ekonomerna (de som har styrt ekonomin de senaste 30 åren), och om Tom Hjelte fortfarande hade kört sin Inne/Ute-lista i Aftonbladets Plus-bilaga, hade de förmodligen vart med på utelistan. Snart i alla fall. Så lyssna inte på dem.
I korthet innebär modellen med fraktionella reserver att bankerna lånar in pengar, sen lånar de ute. Sen lånar en annan bank in de nyutlånade pengarna, och lånar ut dem igen. Och på detta sätt kan banksystemet i stort öka penningmängden. Dock inte en enskild bank. Denna kort beskrivning är extremt ofullständig, så känn dig inte inte dum om du inte fattar något alls. Det gör nämligen inte vissa ekonomiprofessorer heller, så det är lugnt.

Vill ni förkovra er vidare så är följande obligatoria:

I senaste avsnittet av av Vetenskapens värld, som sändes i måndags, frågar man sig hur världens ledande ekonomer kunde missa att vi var på väg mot den största finansiella kollapsen sen 1930-talet? Förbannat bra fråga tyckte jag och tog mig därför tid att titta på avsnittet. Gör så ni också! Det är ett mycket högkvalitativt avsnitt.  Medverkar gör bla. Steven Keen som undrar hur i hela världen man som ekonom kan tycka att bankverksamhet, pengar och skuld är ointressant för de ekonomiska modellerna. Det undrar nog även alla vi andra som inte är neoklassiska ekonomer. Men så gick det som det gick och ingen kunde förutse krisen. Inte ens nationalekonomer som Robert Lucas lyckades gissa sig till att det skulle bli en kris. Han medverkar även och säger mer eller mindre att en nations skuldsättning kvittar och att de som tog med skuld och banker i modellerna som kunde förutse krisen innan den hände bara hade tur. Ändå har han 1995 fått ta emot nobelpriset i ekonomi. Eller egentligen heter det inte så eftersom det inte är något riktigt nobelpris. Riksbankens pris i ekonomisk villfarelse till Alfred Nobels förskräckelse, ska det vara.


Dirk Bezemer, är med och förklarar hur skuldsättning påverkar ekonomin och säger också rakt ut att banker inte behöver vänta på att få "låna in" någons pengar innan de kan "låna ut". När banker ger ett låna skapar de pengar som inte fanns dagen innan. Att få höra någon säga detta i "gammel-media" på bästa sädningstid är nästan för bra för att vara sant. I det närmaste otänkbart när jag började läsa om det här ämnena för några år sedan.

Michael Kumhof på IMF talar också om ovanstående på ett mycket bra sätt.

Medverkar gör även Annika Winsth, chefsekonom på Nordea. Hon tvekar betänkligt när hon ombeds förklara hur pengar skapas. Även våran riksbankschef är med på ett hörn.

Slutligen skulle jag vilja rekommendera svt:s eminenta program Annas eviga som i senaste avsnittet diskuterade ämnet konsumtion och konsumtionssamhället. Frågor som evig tillväxt i en ändlig värld berördes även. Intressant ut ett filosofiskt perspektiv.


Trevlig helg! Och glöm inte att nästa allt går att köpa med skuld.
 

torsdag 15 november 2012

Bankmoral eller bankfacism?

Problemet med dagens bank- och penningsystem är att de är ett och samma. Dvs. banker och pengar är två sidor av samma mynt. Banken är idag inte, som jag i tidigare inlägg beskrivit, någon mellanhand som förvarar våra fysiska pengar och lånar ut de pengar som vi inte använder till någon som behöver dem. Nej, de ÄR själva pennningsystemet! Detta eftersom de äger och kontrollerar så gott som hela det system vilket genom pengarna rör sig, nämligen systemet för kortbetalningar.

Som ni säkert vet så lobbar såväl politiker som banker för att i allt större utsträckning minska hanteringen av kontanter - mynt och sedlar. En minskning av mängden kontanter i omlopp, samt antalet bankkontor och handlare som accepterar kontanter, innebär givetvis att elektroniska betalningar i det system som bankerna äger ökar.



I takt med att kontanthanteringen minskar och korthanteringen ökar, ökar således även olika kortbolags samt bankers makt över vilka som ska få betalt eller inte. Vilka som ska få köpa vad. Vilka transaktioner som ska spärras eller tillåtas få gå igenom, och vilka som ska få tillgång till deras elektroniska penningsystem genom att få ett kort. Anses du till exempel inte kreditvärdig av banken så kan du uteslutas från gemenskapen.

Nu har bankerna tydligen börjat agera moralpolis gällande vad som ska få köpas via deras elektroniska system. De väljer i sedvanlig svensk ordning att tolka kortbolagens (visa, mastercard) etiska direktiv stenhårt.

Lyssna på nedan klipp från Sveriges Radio om hur bankerna förstör för företagare som helt legitimt försöker sälja fullt lagliga produkter. Men man anser att de är omoraliska enligt svensk jantelag (????).

Lyssna: Ronald Hånell: ”Det är klart att det är censur”

Bengt Karlsson från Handelsbanken (banken som utifrån sitt namn insinuerar att man främjar handel men alltså gör precis tvärt om) säger att det är något som vuxit fram pga. samhällets förväntningar. Jag tror snarare att det är något slemmigt och genomskinligt, till närmast osynligt, (precis som all fascism är till en början) som har krupit fram från under en sten och utan att någon har reagerat har det nu börjat diktera vad vi ska får köpa och sälja.

Vem, vad, när, om och hur...

Svt har också följande klipp om Roland Hånell som bedriver skräckfilmsbutiken.se och nu får lägga ner pga. bankernas trakasserier.

 

Det är inte konstigt att alternativa system som till exempel bitcoin växer fram där ingen har möljighet att hindra någon från att överföra en valuta från en nod till en annan. Sedan vet jag inte om bitcoin är den bästa lösningen. Den försöker kopiera guldets egenskaper genom inbyggd knapphet och deflation men frågan är om det är det vi behöver. You decide.

Kanske behöver framtidens samhällen ett flertal valutor och även med lokala alternativ som kanske kan "clearas" eller växlas mot varandra genom olika clearinghus.

 Som vanligt är det inte frågan om vad pengar skall vara gjort av utan vem/vilka som ska kontrollera distributionen och utgivningen av pengar. På vilka grunder pengar skall skapas. Svaret är enligt mig att det skall vara ett demokratiskt system och med demokrati menar jag riktigt folkstyre och inte den pseudodemokrati som vi har idag. 

   

fredag 2 november 2012

Vad vi tror bankerna gör avsnitt 2: Den osynliga mellanhanden

En annan sak som många tror är att bankerna tar pengar från sparare och lånar ut dem till låntagare. Att bankerna helt enkelt är mellanhänder eller finansiella “intermediärer”. Enligt denna föreställning lånar bankerna pengar av folk som vill spara dem, till exempel små barn som tömmer sin spargris på banken, eller förmögna privatpersoner, och att de sedan tar pengarna och lånar ut dem till personer som behöver dem, såsom unga familjer som vill köpa hus, eller mindre företag som vill investera och växa. Bankerna tjänar enligt denna model sina pengar genom att ta ut lite mer i ränta från låntagarna än de betalar till spararna. Skillnaden mellan räntorna – det så kallade “räntenettot” - utgör bankens vinst.


Jag har tidigare skrivit om hur bl.a. media permanentar begrepp som "räntenetto" vilket ger en felaktig bild av hur bankverksamhet funkar. 

I denna modell tillhandahåller bankerna endast en “tjänst” genom att låna in pengar, från människor som för tilfället inte behöver dem, och låna vidare dessa till människor som behöver dem. 

Konsekvenserna av denna teori är att om det inte finns någon som vill spara så kommer ingen att kunna låna. Det betyder att det är bra för landet om vi sparar, eftersom det kommer att ge mer pengar för företag att växa, vilket kommer att leda till fler arbetstillfällen och en sundare ekonomi. Detta är ett synsätt som många ekonomer fortfarande har. Faktum är att en hel del ekonomikurser på universitet lär fortfarande ut att mängden investeringar i ekonomin beror på hur mycket vi har i besparingar.

Men detta är helt fel. Fel, fel , FEL!

I nästa avsnitt av "vad vi tror bankerna gör" tänkte jag skriva lite om några som ha en lite bättre uppfattning om hur bankerna funkar - nämligen de klassiskt skolade ekonomerna.

De har lite mer rätt...men ändå fel...


torsdag 1 november 2012

Vad vi tror bankerna gör avsnitt 1: Spargrisen


De flesta av oss hade en spargris när vi var barn.

”- Nej, vi har inte råd med en ny cykel just nu... du får spara ihop till en själv!”

Tanken är enkel: Lägg små mängder pengar i grisen då och då, och snart har du en nätt liten pengabinge alla Joakim Von Anka. Detta synsätt, att pengar är något fysiskt (ett mynt eller en sedel), är något som följt de flesta av oss in i vuxenlivet.



Sanningen är dock att ditt bankonto varken är en spargris eller bankfack (eller pengabinge) där pengarna förvaras fysiskt. Banken tar inte dina pengar, bär ner dem till valvet och lägger dem i en låda med ditt namn på. De förvarar inte heller pengarna i någon digital motsvarighet till ett bankfack. Det som egentligen händer när du sätter in svenska kronor på en bank, är att dessa kronor blir bankens egendom.

Men vad är det då för siffror som visas på ditt konto? Är det inte pengar? Det beror på vad man anser pengar vara. Om man med pengar menar ett bytesmedel som används för att underlätta handel så kvalificerar sig dessa kontosaldon alldeles utmärkt som pengar. Om man med pengar endast menar de pengar som kan ges ut av en statsmakt – ett bytesmedel sanktionerat genom rikets lag- (även kallat FIAT) då är dessa kontosaldon inte pengar. Då är det endast en skuld som banken har. Saldot på dit bankkonto är inte svenska kronor utan endast ett löfte från banken att betala ut svenska kronor - kontant. Siffrorna visar bara att de har en rättslig skyldighet att betala ut pengar till dig någon gång i framtiden.

I nästa avsnitt av "vad vi tror bankerna gör" ska vi kolla på missuppfattningen om "mellanhanden"...

Tills dess, simma lungt...







Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...