Historien om utbyte

Klassiskt har man sett pengar som ett bytesmedium som uppståt spontant på en marknad, där den mest säljbara varan har blivit det man kallar för pengar. Ur ett primitivt bytesamhälle, där man bytte en ko mot hundra fiskar, en gris mot ett par skor, eller en höna mot ett kilo morötter, uppstod pengar. I alla fall om man får tro våra ekonomiska läroböcker.  Man försöker komma över denna vara (pengar), inte för att man vill ha varan i sig, utan för att man vet att man kan använda den för att komma över nästan alla andra varor. Idag har, som jag tidigare beskrivit, pengar utvecklats till att vara mer av ett bokföringssystem (med banker som håller poäng i det ekonomiska spelet) än en vara. Pengar är en våg (kontobalans) snarare än en partikel (vara). Men det är fortfarande en “monokultur”. Med ett enda medie kan man komma över allt annat. Idag har även pengar blivit det högsta ändamålet av alla. Inte som det var tänkt - ett mellansteg på vägen, ett sätt att underlätta för oss människor och göra oss mer “reciprokra”. Pengar är idag en slags likriktare. Vad är det för maskineri som sätter igång processer likt den jag tidigare beskrev i exemplet med skogen, betesmakerna, och planeten jorden? Ett maskineri som gör allt till samma. Något som tuggar i sig själva grunden för vår fortlevnad, så som vattendrag, växtlighet, djur, skog, betesmarker, grundvatten, glaciärer och människor, och på andra sidan spottar ut pengar. Ett maskineri som likriktar och likviderar.

Denna likriktning, eller “monokulturtänkande”, är något vi ser överallt idag. Inom jordbruket såväl som industrin. Allt ska helst vara samma. Var sak på sin plats. Ju större arbetsdelning desto bättre. I det här fallet är “bättre” lika med “effektivare”. Ju effektivare något är, desto bättre är det alltså. Ju mer fördummande och monotona arbetsupggifter vi utför, och ju mindre vi förstår det totala sammanhanget av det vi gör, desto bättre. Vårt penningsystem är en produkt av industrialismen, utspottad ur samma typ av maskineri som industrialismen har skapat, och detta har kommit att genomsyra vårt samhälle. Vi ser det inom vitt skilda sfärer. Skolan är ett exempel på det “löpande band” och monokulturer som den har skapat. Att alla barn är indelade i klasser där deras högsta gemensamma nämnare är deras “produktionsdatum”  är ett givet exempel. Vår fördummning, likt skogens och betesmarkernas förstörelse, ökar vår bruttonationalprodukt, och alla har enligt ekonomernas logik fått det bättre. Vi likviderar inte bara naturresurser utan även mänskliga resurser.

Men stämmer verkligen ekonomernas historia om hur pengar uppstod i ett primitivt samhälle och ur dess “bytesekonomi” , eller är det endast en rent teoretisk modell? Är det rent av en ekonoms hjärnspöke? Enligt författaren och socialantropologen David Graeber var det förmodligen inte alls så det gick till. Det har sällan eller aldrig i historien funnits några “primitiva”, renoldade bytesamhällen. Istället har man haft en form av “gåvoekonomier” som på vissa sätt liknar ett kreditpenningsystem, fast mera informellt. Man antecknade i många fall inte vem som var skyldig vad utan det höll man reda på i huvudet. Om grannen gick förbi och sa, “det var en fin gris du har”, kanske man sa, ”vad kul att du tycker det, ta den vetja!”. Så tog man grisen från grannen, utan att betala. Men grannen la naturligtvis grisen på minnet och förväntade sig att få något i gengäld i framtiden. Mycket pekar även på att man hade flera olika plan av utbyten. Smycken kanske bara byttes mot andra smycken. Allting var inte utbytbart mot allt annat. Det var ingen monokultur, i jordbruket lika lite som i de pengar eller bytesmedel som användes.