Ocker - det elfte myntet

Ocker, det elfte myntet.

Denna liknelse är hämtad från den ekonomiske visionären Bernard Lietaer och hans bok “The Future of money”:

"En gång för länge sedan i en liten by, använde folk byteshandel för att genomföra alla sina transaktioner. Vid varje marknadsdag gick de runt med kycklingar, höns, ägg, kött, och bröd. De ägnade sig åt långdragna förhandlingar sinsemellan för att få tillstånd ett byte. Vid vissa nyckelperioder under året, såsom skörd, eller när någons lada behövde repareras efter en storm, återgick folk till traditionen att hjälpa varandra som de hade fått med sig från “det gamla landet”. De visste att om de någon dag själva skulle få problem fanns det andra som skulle hjälpa dem i gengäld.

Under en utav alla marknadsdagar kom en främling med svarta skor och elegant vit hat. Han observerade bybornas bytesprocess med ett lite hånfullt leende. När han såg en bonde springandes runt i inhägnaden med 6 höns, som han ville byta mot en stor skinka, kunde han inte låta bli att skratta. “Stackars folk”, sa han, “så primitiva”. Bondens fru överhörde främlingens monolog och sa, “tror du att du kan hantera hönsen bättre?” “Höns, nej,” svarade han “Men det finns ett mycket bättre sätt att eliminera allt detta krångel”. “Jasså, hur då?” frågade kvinnan. “Ser du trädet där?” sa främlingen. “Jag väntar här medans nån av er går och hämtar en kohud. Sedan kan varje familj besöka mig. Jag ska avslöja ett sätt som är bättre.”

Och så blev det. Han tog kohuden och skar ut perfekta runda stycken ur kohuden och satte därefter en väl utformad och elegant stämpel på varje rundstycke. Därefter gav han tio av dessa rundtycken till varje familj, varpå han förklarade att vart och ett av dem motsvarade värdet av en höna. “Nu kan ni byta och handla med dessa rundstycken - eller lädermynt - istället för de ohanterliga hönsen,” förklarade han.

Det verkarde vettigt. Alla var imponerader av mannen, med de blänkande skorna och den fina hatten. Efter att alla familjer fått sina 10 lädermynt sa mannen “Föresten, inom ett års tid kommer jag att komma tillbaks till samma träd och då vill jag att ni ger tillbaks 11 lädermynt. Det elfte myntet är ett bevis på uppskattning för den nya tekniken som jag har fört till ert samhälle. “Men vart kommer det elfte myntet att komma ifrån?” frågade bonden. “Du ska få se” sa mannen med ett förtroendeingivande leende.

Om vi antar att befolkningen i byn och dess årliga produktion håller sig konstant, vad kommer att hända? Kom ihåg att mannen bara skapade 10 lädermynt per familj. Vad ska det 11:e komma ifrån? Slutsatsen måste bli att en av de elva familjerna måste förlora alla sina mynt, oavsett hur väl de sköter sina affärer, så att de andra tio kan få sitt elfte rundstycke. När en storm hotade en utav familjernas grödor var folk plötsligt inte lika villiga att hjälpa till längre.

Medan det var mer effektivt att utbyta rundstyckena istället för höns på marknaden, innebar detta nya bytesmedium också den oönskade sidoeffekten att aktivt motverka det spontana samarbetet som traditionellt fanns i byn. Istället skapade den nya penningsekonomin en systemisk underström av tävlan bland de inblandade."

Den ovanstående liknelsen visar hur ränteaspekten – det elfte myntet - i penningsystemet, skapar en osäkerhet och girighet som i sin tur skapar en tävlan om resurserna. Kan dessa element någonsin elimineras om våra livsnödvändigheter är denominerade i räntebärande pengar?

Konkurs?

Hur kan denna by nu undvika att en utav familjerna går i konkurs? De skulle naturligtvis kunna gå tillbaka till mannen och säga. “Kan du ge oss några ytterligare mynt, eller i det här fallet rundstycken av skin, så slipper någon av oss i byn bli bankrutt? Mannen med vita hatten säger, “Ja, men bara om ni kan försäkra mig om er förmåga att betala tillbaks. Eftersom varje lädermynt är värt en kykling. Jag kan låna ut nya mynt till dem som har fler höns än antalet mynt som de redan är skyldiga mig. Om de inte betalar tillbaka lädermynten kan jag beslagta hönsen istället. Och eftersom jag är så snäll kommer jag även bevilja lån av lädermynt till de som inte har några extra höns, så länge de kan övertyga mig om att de kan föda upp fler höns i framtiden. Jag kan låna ut nya lädermynt mot en ränta på 10%. Om du är en duktig uppfödare och kan öka din flock med 20% på ett år kommer du bli rik, även efter räntebetalningen är avklarad!”

En bybo frågar nu, “Det låter bra, men eftersom du ber om en ränta om 10% kommer det ju fortfarande inte att finnas tillräckligt med mynt när allt ska betalas tillbaks.” “Lugn!” säger mannen, “Jag kommer att ha skapat ännu fler mynt av kohud, med eleganta stämplar på, när den dagen kommer. Jag kommer alltid att vara villig att låna nya lädermynt in i cirkulation, Så länge ni bara ser till att producera fler höns. Så länge ni gör det och ser till att hela tiden fortsätta att öka er hönsproduktion så kommer det aldrig bli några problem.”

Systemet kommer förmodligen att funka bra ett tag. Så länge byborna fortsätter att öka sin hönsproduktion tillräckligt fort (vilket de ju måste göra för att få tag på de extra lädermynten som behövs för att återbetala deras skuld till mannen inklusive ränta) kommer ingen att behöva bli insolvent och därmed bankrutt. Byn och dess hönsbestånd växte enormt och det kom fler män i hatt som också satte igång att skära ut rundstycken ur läderhudar, och stämpla dessa med sitt sigil, för att sedan låna ut dem till vem helst som hade en god affärsplan för att kunna föda upp fler höns.

Efter ett tag började problem dyka upp. Tex började det bli uppenbart att ingen egentligen behövde alla dessa höns. “Vi börjar bli trötta på ägg”, sa folk. Men eftersom man hela tiden var tvungen att skapa fler mynt - som ju värderades i höns – för att kunna betala räntan på lånen så gällde det att skapa efterfrågan på höns. Och ägg.

Vissa började även märka hur den omgivande naturen hade förändrats. De en gång bördiga och böljande fälten som omgav byn hade nu förvandlats till stinkande giftiga avfallshögar, och många vattendrag som omgav dem var förgiftade av ammoniak. De åkrar som fortfarande var tjänliga hade berövats på sin naturliga flora till förmån för att odla foder till hönsen. Monokulturer hade blivit förhärkskande i och med det nya odlingssättet.

Enstaka bybor började protestera. En kvinna och sa, “Vi måste sluta med detta innan vi drunknar i hönsskit”. Mannen med den vita hatten drog kvinnan åt sidan, “Oroa dig inte. Det finns en annan by här i närheten med gott om åkrar som sedan länge legat i träda. Vi planerar att belägga hönsproduktion där. Byn kan inte sluta växa nu. Hur ska ni kunna betala tillbaka de lädermynt som ni är skyldiga mig, med ränta, om ni inte utökar? Tänk på din grannar. Till och med jag skulle bli bankrutt.

Så de andra byarna gick samma öde till mötes som den första, med förstörda marker, vattendrag och fler höns än vad man någonsin behövde.

Men trots stora insatser för att upprätthålla tillväxt, började takten att avta. När tillväxttakten avtog började skulderna stiga kraftigt i förhållande till inkomsterna, tills många använde hälften av sina lädermynt till att endast betala av sina skulder till mannen i hatten. Många blev bankrutta och fick jobba för svältlöner åt arbetsgivare som knappt själva kunde möta sina betalningsåtaganden till mannen i hatten. Färre och färre hade råd att köpa höns eller produkter baserad på hönsproduktionen, såsom ägg eller duntäcken, vilket gjorde det ännu svårare att upprätthålla tillväxten. Mitt i allt detta överflöd fick alltså folket mindre och mindre att leva av. En paradoxal situation med knapphet trots överflöd. Är det inte just där vi har hamnat idag?

Denna ekonomiska parabel visar med all önskvärd tydlighet att om det är något i penningsystemet som är fel så är det knappast att pengar skulle skapas “ur tomma intet”. Ej heller att pengar inte är gjort av guld eller något annat greppbart. Istället är det omöjligheten att vid varje enskilt tillfälle återbetala alla pengar, med ränta, som är det underliggande problemet. Det driver på tillväxt på ett sätt som i längden inte är ekologiskt hållbart. Varken lokalt eller globalt.

Ekonomi (från gr. oikos, “hus” och nomos, “lag”) är “läran om hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet”. Det betyder Inte: “ att producera ett överflöd av resurser, som ingen behöver, för att tillgodose ockrarnas behov”.