Bitcoin inte som guld och silver

Det talas om Bitcoin - den decentralsierade kryptovalutan - överallt just nu. Priset har stigit vansinnigt mycket de senaste månaderna och är i skrivande stund uppe på 180 dollar per bitcoin. Dock fluktuerar priset väldigt mycket men trenden har varit uppåt. Trots skrik om en bubbla som kommer att krasha vilken dag som helst så har bitcoin fortsatt att bryta sig igenom nya prisnivåer. Det är naturligtvis inte helt bra att någonting som ska funka som en valuta - ett bytesmedel - mångdubblats i pris på ett par månader. Detta minskar naturligtvis cirkulationen av valutan kraftigt. Uppskattningsvis befinner sig de flesta bitcoins i ett flertal "wallets", utspridda på datorer över världen och cirkulerar alltså inte runt som pengar. De "smörjer" alltså i dagsläget inte ekonomin särskilt bra.

Bitcoins egenskaper liknar guldets egenskaper väldigt mycket. De finns i en begränsad förutsägbar mängd och de är delbara ner till oändlighet. Huruvida de över någon längre sikt är värdebevarande återstår förstås att se. Trots dessa uppenbara likheter har det varit svårt för många förespråkare av "hårdvaluta" (guld, silver) att acceptera bitcoin. Man får höra saker som att det bara är en "fiat-valuta", att de inte har något "inneboende" värde osv. Alla de här saker är naturligtvis trams och idioti. Folk som gör dessa uttalanden har förstås ingen aning om hur varken värden uppstår eller vad "fiat" betyder.

Oftast är det folk från den vulgo-libertarianska kyrkan som tillber guld som den heliga gralen. Resonemanget går ungefär: "Guld är alltid pengar eftersom pengar alltid är guld. Om guld inte är pengar beror det på att staten har hindrat den fria marknaden och om den perfekta fria marknaden bara fick fritt spelrum så skulle guld vara pengar. Punkt." Argumenten brukar vara att mängden guld inte spelar någon roll eftersom guld kan, till skillnad från t.ex. diamanter, i teorin delas ner till atomnivå.
Argumentet brukar annars vara att vi inte skulle kunna gå tillbaka till en guldstandard eftersom det idag finns för lite guld. Guldbaggarna brukar dock bemöta detta argument med att hävda att det med modern teknik skulle kunna räcka med några gram guld för hela världens befolkning. Man skulle kunna låsa in ett guldmynt i ett valv och sedan ge alla i hela världen ett kontokort. Man tar sedan och på pappret delar upp guldet i låt oss säga 6 miljarder bitar. Alla får alltså varsin bit på sitt konto. När man sedan handlar i affären med sitt "guldkort" flyttas endast ägandeskapet av ens mikroskopiska guldklimpar från ett konto till ett annat.

För den som är någorlunda normalbegåvad framstår ovanstående exempel naturligtvis som absurt. Vart ska guldmyntet låsas in? Vem ska vakta det? Nu inser nog till och med guldbaggarna innerst inne att detta bara är ett teoretiskt exempel som ska visa på styrkan i att använda guld som pengar, och hur bra den fina egenskapen, att guld kan delas i ett närmast oändlig antal delar, kan användas i ett modernt samhälle. Problemet är att exemplet visar ingeting annat än hur insnärjda guldbaggarna är i sina egna ideologiska marionettsnören som är fästa i deras synapser. Det är lite som att se på gamla bilder från 1800-talet på folk som försökte bygga evighetsmaskiner och blev galna i processsen. De försökte koppla kraftöverföringar kors och tvärs, omedvetna om de oundvikliga förluster som sker vid alla typer av kraftöverföringar, t.ex. i form av friktionsvärme. Världen kan ibland te sig som väldigt avancerad, men den är ibland enklare än vad man tror. Om man nu förespråkar de egenskaper hos pengar som guldbaggarna gör torde man vara betydligt mer intresserad av bitcoin-tekniken. Bitcoins kan nämligen delas ner till en hundra miljonte del (alltså 1/1 000 000) och du kan fortfarande ta den i fullständig besittning. Rimligtvis utan någon större väntetid och utan att den blåser bort i vinden.

Guld brukar framhållas som en decentraliserad valuta i händerna på "folket". Problemet med guld idag är att det mesta finns hos en förhållandevis lite andel rika människor. Jag har sett uppskattningar på att det idag endast finns ca. en tredjedels uns (eng. ounce 31.1 gram) av investeringsguld (eng. investment grade) tillgängligt för varje person i världen. Detta räknar förvisso inte med allt smyckesguld och övriga numismatiska samlarmynt, men det ger oss ändå en fingervisning om hur lite det faktiskt rör sig om. Att låsa in sitt fysiska guld i ett valv och lagerhålla det kräver sträng bevakning. Att därefter kunna spendera det digitalt kräver avancerad teknik och ständiga revisioner för att säkerställa att mängden guld i valvet stämmer överens med mängden guld på pappret och på kontot. Hur kan du vara säker på att den mängd guld som finns på pappret finns i valvet? Kanske uppstår samma problem som på cypern? Eller är det så att det faktiskt inte behövs något guld i valvet utan att guldet endast funkar som en beräkningsenhet.

Den kryptografiska tekniken som bitcoin bygger på kräver ingen lagerhållning som sådan. Du kan när som helst ta dina bitcoin i besittning och därmed undvika tredjepartsrisk.

Däremot finns det andra missuppfattningar om bitcoin som att bicoinsystemet aldrig skulle kunna användas för fraktionella reserver vilket inte är sant. När värdet av bitcoin ökar kommer folk som innehar stora summor att vilja lagra dem säkert nånstans. En slags bank helt enkelt.

Bloggaren Flute skrev häromdagen ett inlägg om bitcoin där han påpekade att om internetuppkopplingen fallerar så funkar inte bitcoin. Nej, de är ju sant. Dock funkar inte det vanliga banksystemet heller då eftersom det till stor del använder samma internet som vi gör till vardags.

Han länkar även till en förvirrad artikel från bloggen Zero Hedge som förvisso ger en del goda insikter i hur bitcoin funkar men som i slutet av artikeln snurrar in sig i de tidigare nämnda marionett-snörena.

Bl.a. sägs det vara ett problem att bitcoin kräver avancerad teknik som t.ex. en smartphone för att kunna  accepteras som betalningsmedel hos t.ex. en vanlig frisörsalong.

Citat:

"Bitcoins can do the job already for internet-based impersonalized purchases, because the marginal cost of the exchange technology they go along with is already almost zero for those who possess it. However, the transposition of that technology in the physical world of common face-to-face shopping (getting a haircut, buying a sandwich, or purchasing vegetables at the local grocery shop) would imply extra costs. True, these costs would decrease progressively as portable smartphones with permanent internet access become more widely used, not only by buyers, but also by sellers. The key point, however, is that bitcoins could become a generalized medium of exchange only through the accessory use of other, specific and physical, goods in an economy that has reached a very high level of technological development. This is a tremendous disadvantage, for at least two reasons. First, at any given moment, the level of technological development is not uniform for all individuals within the same (national) economy. While some have access to the latest technology in a given field of activity, others prefer to stick to older versions. This is definitely due to the cost of replacing existing capital goods, but also to individual preferences, and sometimes to personal wealth. Consequently, bitcoins could become money only at the point when the technology that embodies them becomes commonly used. We are not there yet."

Ovanstående artikelcitat antar att för att något ska bli pengar som måste det kunna köpa alla tillgängliga varor och tjänster i ett samhälle. Detta är naturligtvis inte sant. Tanken med pengar som uppstår spontant, och inte via ett statligt dekret, är att de frivilligt ska kunna refuseras eller till och med accepteras mot ett lägre pris än vad som marknaden i övrigt stipulerar. En frisörsalong kan frivilligt välja att ta emot hela, eller varför inte halva betalningen i bitcoin. Bara för att inte alla har smartphones, vilket är ett enkelt sätt att betala med bitcoin, så betyder det inte att bitcoin inte kan funka som pengar. Tvärtom är det bra om vi får en större flora av pengar i samhället. Det är, som jag tidigare skrivit upprepade gånger, monokulturerna i samhället som ligger till grund för en stor del av problemen vi ser i samhället idag. Inom finans såväl som i jordbruk, med milsvida åkrar som bara odlar en sorts gröda, och bara en sorts pengar. Dessutom kan bitcoin innebära stora kostnadsbesparingar för branscher som säljer varor med extremt låg marginal. Där kan transaktionskonstnaderna via konto och kort ibland utgöra en väldigt stor del. Den extremt lilla transaktionskostnaden för att överföra bitcoins kan innebära vinstökningar på upp till 50%. Och detta genom att bara använda sin dator (som man redan har) eller genom att ladda ner en app till sin smartphone, som i alla fall väldigt många i västvärlden redan har.

I slutet av Zero hedge-artikeln går författaren in in något slags resonnemang om att guld och silver ändå alltid är bäst. Snick snack!


 

Regnskogar mot Coca Cola?

Hummanekologen Alf Hornborg har en hel del intressanta funderingar kring pengar och penningsystemet. Han säger bland annat att pengar är en ide som vi inom västerländsk civilisation har utvecklat om att allting är utbytbart mot allting annat. Hornborg säger: “Jag brukar lite raljerande säga att man kan byta regnskogar mot Coca Cola” 

Bör man kunna byta vilka värden som helst mot vilka andra typer av värden som helst? Leder det i en hållbar riktning? Hornborg talar om termodynamikens andra lag, den såkallade entropilagen, dvs. att varje energiomvandling i universum leder till ökad oordning. Detta innebär således att när man byter råvaror och energi, mot färdiga produkter på världsmarknaden, så belönas ständigt energi- och materialförskingringen med ny energi och nytt material som på nytt kan förskingras. Den kulturella idéen om att allting är utbytbart mot allting annat, sammankopplat med fysikens lagar, leder således till en ohållbar utveckling. Fysikens lagar kan vi inte ändra på, men kulturella föreställningar kan vi ändra på. Penningsystemet är en sådan föreställning. Hornborg föreställer sig vidare att man skulle kunna ha olika sorters valutor för olika typer av värden. En valuta för lokalvaror som mat, vedbränsle, barn- och äldreomsorg, samt andra varor och tjänster som man kan producera och utbyta inom den lokala ekonomin. En annan valuta som kan utbytas på en mera nationell eller till och med global nivå för att tex. kunna komma över avancerad teknik, råvaror etc. Att ha olika valutor på olika “nivåer” skulle kunna ge en större “resiljens” i samhället, där vi inte är lika känsliga för yttre omständigheter.



Många neoklassiska ekonomer skulle säga att man isolerar ett samhälle om man börjar använda en lokal valuta och att det då blir fattigt. BNP sjunker och vi har enligt ekonomen fått det sämre. Förmodligen beror detta på att de utgår från den eviga tillväxtens logik (eller icke logik). I en värld med minskande resurser gäller inte samma logik. Ekonomen Tomas H Greco talar om detta i många av sina skrifter. Han brukar säga: “U don’t isolate a society by using a local currency, you “insulate” it”. På svenska ungefär: “Du isolerar inte ett samhälle genom att använda en lokal valuta, du skyddar det” 

Precis som att en vågbrytare skyddar en småbåtshamn från ett stormigt hav, skyddar ett lokalt kreditkorporativ, eller en lokal valuta, den lilla ekonomin från att dränkas av världsfinansen vågor, utan att för den sakens skull göra den till ett innanhav. 

Bitcoin night at Room 77

Just came home from a Bitcoin evening in Berlin which is hosted once a month at a place called Room77. Met some really nice people with some truly interesting ideas:

Pay easily with bitcoin wallet

Bitcoin shirt...

Bitmenu!

Can you see the mastercard logo?

More reporting in the morning.

Längre rapport imorn och på svenska....

Historien om utbyte

Klassiskt har man sett pengar som ett bytesmedium som uppståt spontant på en marknad, där den mest säljbara varan har blivit det man kallar för pengar. Ur ett primitivt bytesamhälle, där man bytte en ko mot hundra fiskar, en gris mot ett par skor, eller en höna mot ett kilo morötter, uppstod pengar. I alla fall om man får tro våra ekonomiska läroböcker.  Man försöker komma över denna vara (pengar), inte för att man vill ha varan i sig, utan för att man vet att man kan använda den för att komma över nästan alla andra varor. Idag har, som jag tidigare beskrivit, pengar utvecklats till att vara mer av ett bokföringssystem (med banker som håller poäng i det ekonomiska spelet) än en vara. Pengar är en våg (kontobalans) snarare än en partikel (vara). Men det är fortfarande en “monokultur”. Med ett enda medie kan man komma över allt annat. Idag har även pengar blivit det högsta ändamålet av alla. Inte som det var tänkt - ett mellansteg på vägen, ett sätt att underlätta för oss människor och göra oss mer “reciprokra”. Pengar är idag en slags likriktare. Vad är det för maskineri som sätter igång processer likt den jag tidigare beskrev i exemplet med skogen, betesmakerna, och planeten jorden? Ett maskineri som gör allt till samma. Något som tuggar i sig själva grunden för vår fortlevnad, så som vattendrag, växtlighet, djur, skog, betesmarker, grundvatten, glaciärer och människor, och på andra sidan spottar ut pengar. Ett maskineri som likriktar och likviderar.

Denna likriktning, eller “monokulturtänkande”, är något vi ser överallt idag. Inom jordbruket såväl som industrin. Allt ska helst vara samma. Var sak på sin plats. Ju större arbetsdelning desto bättre. I det här fallet är “bättre” lika med “effektivare”. Ju effektivare något är, desto bättre är det alltså. Ju mer fördummande och monotona arbetsupggifter vi utför, och ju mindre vi förstår det totala sammanhanget av det vi gör, desto bättre. Vårt penningsystem är en produkt av industrialismen, utspottad ur samma typ av maskineri som industrialismen har skapat, och detta har kommit att genomsyra vårt samhälle. Vi ser det inom vitt skilda sfärer. Skolan är ett exempel på det “löpande band” och monokulturer som den har skapat. Att alla barn är indelade i klasser där deras högsta gemensamma nämnare är deras “produktionsdatum”  är ett givet exempel. Vår fördummning, likt skogens och betesmarkernas förstörelse, ökar vår bruttonationalprodukt, och alla har enligt ekonomernas logik fått det bättre. Vi likviderar inte bara naturresurser utan även mänskliga resurser.

Men stämmer verkligen ekonomernas historia om hur pengar uppstod i ett primitivt samhälle och ur dess “bytesekonomi” , eller är det endast en rent teoretisk modell? Är det rent av en ekonoms hjärnspöke? Enligt författaren och socialantropologen David Graeber var det förmodligen inte alls så det gick till. Det har sällan eller aldrig i historien funnits några “primitiva”, renoldade bytesamhällen. Istället har man haft en form av “gåvoekonomier” som på vissa sätt liknar ett kreditpenningsystem, fast mera informellt. Man antecknade i många fall inte vem som var skyldig vad utan det höll man reda på i huvudet. Om grannen gick förbi och sa, “det var en fin gris du har”, kanske man sa, ”vad kul att du tycker det, ta den vetja!”. Så tog man grisen från grannen, utan att betala. Men grannen la naturligtvis grisen på minnet och förväntade sig att få något i gengäld i framtiden. Mycket pekar även på att man hade flera olika plan av utbyten. Smycken kanske bara byttes mot andra smycken. Allting var inte utbytbart mot allt annat. Det var ingen monokultur, i jordbruket lika lite som i de pengar eller bytesmedel som användes.

Nicolas Cage om finanskrisens lärdomar

Det kan vara tufft att va kändis. Att ständigt behöva huka sig för paparazzifotografer som söker uppslag till tabloiderna tär på psyket. Även om man som normalt funtad person undviker att konsumera skvallerpress så undgick fotografernas hetsjakt på stjärnan Britney Spears förmodligen inte många.

Skådespelaren Nicolas Cage tröttande på fotograferna nån gång i mitten på 00-talet och beslutade sig för att fly till sjöss. 2006 gjorde han därför slag i saken och köpte egen ö i Karibien, sedan kom finanskrisen. Förutom ön ägde han en stor samling lyxbilar, ett slott och ett privatjet. Samtliga saker gick efter 2008 till förlustaktion. Trots detta säger han sig nu vara lyckligare och ägna mer tid åt sin familj.

En banal historia om en hollywodkändis med för mycket pengar kan tyckas, men den visar på de faktiska positiva möjligheter som krisen ger. Man ska aldrig låt en bra kris gå till spillo, brukar det heta, men då handlar det oftast om möjligheterna att tjäna pengar. De största förmögenheterna som någonsin tjänats har tjänats under kriser, som t.ex. krashen 1929, då visa magnater på wall street tjänade mer pengar på några få månader än vad de gjort under 30 års tid. Men under denna krisen bör vi kanske fokusera på att lära oss vad som faktiskt är viktigt på allvar. Vi kommer att bli tvungna att ta tag i de svåra, djupa, filosofiska frågorna om hur vi vill att vårt samhälle i grunden ska se ut. Därför utgör krisen en enorm möjlighet, inte att roffa åt sig mer utan att dela med sig till andra med det som faktiskt är viktigt på riktigt. En möjlighet att en gång för alla få till en djupgående diskussion om saker som skuld, penningsystem, banker, valuta och pengar.

Inte vad pengar GÖR utan vad pengar ÄR!

Penningsystemet - ringen i näsan?

”If the doors of perception where cleansed, everything would apear to man as it is, infinite. For
man has closed himself up, 'till he sees all things through narrow chinks of his cavern.”
- William Blake

Det är intressant att reflektera över vårt rika västerland och det överflöd som vi genererar. Om någon “medelsvensson” levandes under, låt oss säga 1800-talets slut, hade kunnat se in i framtiden och upptäcka hur mycket mat vi hade, hur mycket husrum det fanns, vilka tekniska vidunder som var människa (i väst) hade tillgång till, samt hur lättillgängligt allt detta var, kan man nog tänka sig att de hade antagit att en värld av lycka, harmoni och fullständig ekonomisk stabilitet torde råda. Vi som är här nu vet att så inte är fallet. Vi kan alltså konstatera att vi på det sociala planet har misslyckats totalt. I dagens samhälle tycks vi snarare - kanske till 1800-tals människans stora förskräckelse - ha en syn på resurser som väldigt knappa. Så pass knappa att det helt enkelt inte finns tillräckligt åt alla och att vi därför, till varje pris, snabbt måste roffa åt oss så mycket som möjligt, så att vi inte blir utan. Man vill ju inte bli lämnad på bar backe. Det är förvisso sant att vi har en begränsad mängd förnyelsebara resurser, t.ex. olika mineraler. Dessa är naturligtvis inte oändliga, vilket vi ibland verkar tro. Men att det för den sakens skull inte skulle finnas tillräckligt med mat, husrum, utbildning och arbete åt alla, är något som helt klart kan ifrågasättas. Men detta tycks vara synen som vi i väst idag har på vårt samhälle. Brist.

Vi har inte ens fullt ut lyckats lösa problemet med fattigdom här i väst. Hur ska vi lyckas lösa världsfattigdomen när vi inte ens kan hjälpa vår egen granne?

Men hur är det om vi ser bortom det eurocentriska perspektivet? Hur ser det ut i andra delar av världen där man har andra typer av bytessystem? Hur ser det ut i uråldriga kulturer, eller kulturer som har varit och fortfarande är avskilda från väst?

I filmen ”The Money Fix”, som handlar om dagens penningsystem, diskuteras hur dagens ekonomi påverkar vårt ekosystem, och hur det vi använder som bytesmedium – pengar – påverkar olika beteenden i samhället. Bernard Lietaer, som bl.a. var med och designade Euro-valutan, pekar på hur olika slags penningsystem faktiskt påverkar de psykosociala beteenden som finns i samhället.

Han säger exempelvis:

“Det klassiska, konventionella sättet att tänka på pengar är att det är ett passivt bytesmedium
som används som en bekvämlighet för utbyten människor emellan och att det inte påverkar
vilka transaktioner som görs, det gör dem bara lättare. Ej heller påverkar det relationerna
mellan människor som använder den sortens pengar. Både dessa antaganden har visat sig vara felaktiga...”

Ett land som är intressant att tittat på när det gäller alternativa valutor är Japan. Japan är idag ett på många sätt modernt och västerländskt samhälle - en modern och välutvecklad industrination som producerar ett stort överflöd av varor och tjänster - men trots detta har man länge haft problem med att tex. ta hand om de äldre personer som behöver omvårdnad eller kanske bara hjälp med vardagssysslor som att gå och handla. I Japan fanns i slutet av 2003 över 600 alternativa valutasystem. Om du aldrig har hört talas om detta kan det bero på att det finns extremt lite information tillgänglig om dessa system på något annat språk än Japanska.

För att lösa problemet med äldrevård bestämde sig Mr. Tsutomu Hotta, före detta premiärmisnister i Japan, för att efter sin pension rikta sin energi mot detta. Resultatet blev Fureai Kippu, som är en så kallad “sektoriell” valuta vilket innebär att den är tänkt att användas inom en speciell sektor. I det här fallet är sektorn sjuka, handikappade och äldre som behöver hjälp med matlagning, städning, skjuts med bil, gräsklippning eller bara lite sällskap till kaffet. Fureai Kippu betyder ungefär “vårdande relationskuponger”. Dessa elektroniska kuponger betalas till personer som hjälper äldre och handikappade med allt de kan tänkas behöva som inte täcks av det japanska sjukvårdssystemet. Som beräkningsenhet (eng. unit of account) har man valt timmar. I Sverige är vår beräkningsenhet kronor. Det alltså den objektiva enhet som man använder för att mäta värde. För en timmes vardaglig hjälp tjänar man alltså en Fureai Kippu kupong. Dessa kan sedan sparas, antingen tills dess att man själv blir äldre och behöver hjälp, eller spenderas på en släkting som är äldre och behövande.

374 olika ideella organisationer i Japan utfärdar valutan och deltagare i Fureai Kippu-systemet kan genom två datoriserade clearinghus, genom organisationen Sawayaka Healthcare Foundation, föra över valuta från ena delen av landet till den andra.

2012: Time for Change, Fureai Kippu from Pedro Davies on Vimeo.

Denna sortens valuta har ett socialt genomslag som skiljer sig kraftigt från den sortens pengar som vi normalt använder, dvs. den nationella valutan. Fureai Kippun skapar helt andra relationer än vad konventionella pengar gör. Ponera att du till exempel har en gammal släkting som bor många mil ifrån där du bor. Personen i fråga kanske inte vill, eller kan bo nära dig, av olika skäl, men skulle ändå behöva din hjälp med att handla, laga mat, bära ut sopor, etc. Med ett valutasystem som Fureai Kippu kan du nu istället hjälpa en äldre person som bor i ditt lokalsamhälle och sedan skicka valuta till din fjärran belägna släkting som i sin tur köper tjänsten där denna bor. Relationen blir annorlunda eftersom den äldre damen som du hjälper hemma hos dig kanske motsvarar din mor, vilket innebär att du kommer vara lite extra noga med att hon ska få sitt kaffe precis så som hon vill ha det. Intressant att notera är att i undersökningar anger de äldre att de som får betalt i Yen ger sämre service än de som får betalt i Fureai Kippu. Förhållandena är annorlunda beroende på vilken typ av pengar som används.

Se även filmen, "The Money Fix" om du inte har gjort det. Här med svensk text för den som tycker det är behagligt:

Fiskfusk men ingen "fuskfisk".

Först hästkrakar (som egentligen är åsnor) och nu fula fiskar.

Efter köttskandalen där häst- och åsnekött skickades kors och tvärs över Europa ett par gånger innan den hamnade i svenska magar, och till britternas stora förskräckelse även i deras magar, så har nu engelsmännen lagt om sina matvanor och äter både mindre bearbetat kött och mer vegetariskt. I Storbritannien är hästen lite helig och starkt förknippad med sporter som hästpolo. Man har växlat om till att köpa från mer lokala slakterier samt att äta mer fisk. Det är givetvis en bra utveckling. Nu har det dock visat sig att många fiskar är felmärkta och att det kanske är någon billigare fisk i  den "fish-n-chips" britterna får i sin näve, inslagen i tidningspapper. Kanske inte torsk utan istället pangasius-filet, eller rent av någon fisksort som vi traditionellt inte använt som matfisk. I Irland sägs så mycket som var fjärde förpackning innehålla annan fisk än vad innehållsförteckningen anger. Ole, dole, dof... Samma siffra i USA.

De uppseendeväckande resultaten kommer från laboratoriegruppen Eurofin, vars forskare i Hamburg granskat den europeiska marknaden.

–" Myndigheterna på flygplatsen i Frankfurt har hittat några nya arter, arter som inte fångats tidigare, arter som inte varit inne i livsmedelskedjan tidigare, som aldrig förr har kommersialiserats."

Spännande tycker jag! Kanske kan vara något riktigt kulinariskt. Det är fullt av humor detta. Läser vidare i Svds artikel, och se: "Lobbygruppen Oceana, som jobbar för hårdare kontroller, menar att branschen är ”rutten och komplex”". Fniss.

Problemet är naturligtvis, som med penningsystemet och mycket annat här i samhället, den massiva och komplexa centraliserade industrialiseringen av matproduktionen. Och tyvärr spelar det mindre roll om man är vegterian eller inte. Merparten av den vegetariska maten kommer också den ifrån massiva mono-kulturer, dvs. vidsträckta åkrar som odlar exakt samma gröda och som hela tiden är under tung luft räd av diverse gödnings och bekämpningsmedel som kräver enorma mängder fossila bränslen. 

Det finns mycket gott som kommer ur dessa kött- och fiskskandaler, så som att folk faktiskt väljer bort kött som är producerat industriellt och istället väljer lokala och hållbara alternativ såsom ekologiskt och/eller naturbeteskött. Får man inte tag på detta bör man naturligtvis i största möjliga mån välja vegetariskt. Det är inte farligt att äta vegetariskt emellanåt och det är inte lika med "att äta en sallad" oavsett vad "Cornucopia?" skriver för obalanserade saker om hjärnskador och dylikt trams. Man kan gott skämmas lite över att äta industrikött. Det skadar inte. Anledningen att Cornucopia slår vilt omkring sig och kallar folk som vill diskutera köttskatt för "kötthatare" och "puckon" är för att man har trampat på en av hans ömma tår, och visst, då kan man få skrika lite innan smärtan går över. Han säger nämligen själv uttalat att, även om han föder upp egna lam på sin gård så slafsar han i sig industrikött när det bjuds. Utan att blinka. Jag gör det med ibland, men så kallar jag ingen som inte gör det för "kötthatare" eller hjärnskadad heller. 

Trots dessa galenskaper har han rätt. Naturbeteskött är bra för miljön då det skapar kolsänkor och till och med kan höja jordmånen. Det tillåter oss även att producera mat på områden där det inte går att odla utan bara växer gräs. Cellulosan i gräs kan som bekant inte människor bryta ner, utan det kräver alltså en idislare som t.ex. en ko.