Vad vi tror bankerna gör del 3: Multiplikatormodellen

Jag har tidigare, i del 1 och del 2 i serien, "vad vi tror bankerna gör" skrivit om ett par synsätt kring bankverksamhet och penningskapande som folk inte helt sällan tror på men som är helt felaktiga.
Här i del 3 ska vi titta på ett annat sysnsätt som stämmer något bättre med verkligheten, den så kallade "penningmultiplikatorn" eller "multiplikatormodellen".

De flesta ekonomi- eller finansstudenter har en något bättre förståelse för hur bankverksamhet funkar. De får lära sig något som kallas "penningmultiplikatorn". "Penningmultiplikatorn" medger faktiskt att de privata bankerna skapar merparten av pengarna i ekonomin.

Tänk dig följande: En person går in i på en bank och deponerar sin lön på 10 000 i svenska kronor - kontant. Banken antar nu att kunden inte kommer behöva hela summan á 10 000 kr på en gång, utan snarare spendera lite av lönen varje dag under loppet av månaden. Så banken förutsätter att en stor del av de deponerade pengarna ligger "vilande" och inte kommer att behövas någon specifik dag.

Banken behåller en liten "reserv" på kanske 10% av de pengar som har deponerats (vilket i detta fall blir 1000 kr) och lånar ut de andra 9 000 kr till någon som behöver ett lån. Denna nya låntagaren tar dessa 9000 kr och spenderar dem på en gammal Toyota hos den lokala bilhandlaren. Bilhandlaren vill inte ha så mycket kontanter på sitt kontor och tar därför pengarna till en bank.

Nu inser banken återigen att man kan använda den största delen av pengarna för att göra ett nytt lån. De lägger undan 10%, dvs. 9000kr - och lånar ut de andra 8100kr för att göra ett nytt lån. Den som nu lånar dessa 8100kr spenderar dem, och slutligen sätter en kund som får pengarna in dem på sin bank. Oavsett vilken bank det nu är måste de följa reglerna och lägga undan 10%, dvs 8100 kr. Nu kan de göra ett nytt lån på 7290kr.

Denna process genom vilken pengar lånas vidare fortsätter med samma pengar som lånats om och om igen, men hela tiden måste 10% av pengar placeras i reserven varje gång. Observera att var och en av de kunder som betalat pengar till banken fortfarande tror att deras pengar är där. Siffrorna på deras kontoutdrag bekräftar att pengarna finns kvar. Även om det fortfarande bara är 10 000 kr i kontanter som flyter runt, har summan av allas banktillgodohavanden på konton ökat. Så även det totala skuldbeloppet.

Jag sammanfattar det hela i punktform:

• Bankerna är skyldiga att behålla en viss procentandel av alla depositioner i reserv. Detta brukar benämnas som "reservkrav". Låt oss för enkelhetens skull säga detta "reservkrav" är 10%.

•      Kunden Lisa trippar snällt fram till kassan hos sin bank med, låt oss säga, en bunt med helt färska, nytryckta 10 000-lappar och gör en insättning på 10 000 kr. Banken skriver nu i hennes bankbok: "10 000kr" och hon antecknar på plussidan i sitt bankbokshäfte: "Tio tusen kronor".  Banken är nu skyldig att hålla 1000 av dessa 10 000kr som reserv, eftersom reservkravet är 10%. Resten - 9000 kr - får de låna ut.

•      Banken lånar sedan ut dessa 9000kr till sin kund Fredrik. Fredrik tar dessa 9000kr och sätter in dem i sin bank. De är nu skyldiga att hålla kvar l0% av dessa sedlar, dvs. 900kr och kan låna ut resten. De lånar nu ut 8100kr till sin kund Kim.

•  Kim sätter in dessa 8100kr i hennes bank och banken behåller 810kr av denna insättning i reserv. Resterande 7290 kr lånar de ut till kunden Erik.

•      Efter ett tag har totalt 9000 kr av nya pengar skapats från den ursprungliga insättningen av 1000kr av statliga papperspengar. Dessa 1000kr plus den nya 9000kr av kredit-pengar utgör totalt 10 000 kr. 

Märk väl att dessa 9000kr, av nyligen skapade pengar, inte består av fysiska sedlar, tryckta av centralbanken. De är endast ett löfte om betalning, som finns på skuldsidan i bankens huvudbok. De är en skuld till kunderna som innehar dessa konton. Ett löfte att vid anmodan betala ut svenska kronor kontant.

 

 

 

 Bilden ovan ger ett teoretiskt exempel på hur pengar skapas över tid, och hur mycket pengar som skapas vid olika reservkrav innan banken "slår i taket". Detta är alltså teoretiskt och förutsätter att banken följer reglerna och håller sig till kapitaltäckningskravet. 

Ovan modell är den som de flesta neoklassiska ekonomer tillber (de ekonomer som inte kunde förutse krisen). Som jag tidigare skrivit finns det stor anledning att misstro dessa ekonomers kompetens när det gäller förståelse av banksystemet och skuldökningens betydelse. Multiplikatormodellen är en ofullständig modell av hur bankernas kreditgivning fungerar. Den bygger på antagandet att enskilda banker inte kan skapa pengar av egen makt, utan att det endast är banksystemet i stort, genom in och utsättningar av kunder, som expanderar penningmängden. Bankerna måste passivt vänta på att det tillkommer kontanter - svenska kronor - i systemet. Modellen implicerar att privata bankers penningskapande är starkt begränsat av centralbankens penningpolitik. Detta har visat sig vara felaktigt. Pengar kan istället skapas "endogent" (som det kallas) av banker. De behöver inte vänta på insättningar av kunder innan de kan börja låna ut.

 

Nedan beskriver den nyliberala ekonomen Milton Friedman hur han tror att det funkar, dvs. precis så som jag har beskrivit det hela ovan. Milton Friedman kommer från Chicago-skolan precis som Robert Lucas som jag tidigare skrivit om här.

Denna uppfattning - att enskilda banker inte kan öka penningmängden, utan att det endast är ett resultat av inlåningar och utlåningar som sker i banksystemet i stort - är alltså felaktig, vilket vi kommer att gå in på framöver.